barn skulle bli Norges konung. Gammalt folk mindes den tid då kung Magnus var död och hans söner voro barn. Sira Eirik sade: »Væ terræ, ubi puer rex est. Det är på landsens språk: man får icke nattro för råttor i den gård där katten är en unge!»
Ragnfrid Ivarsdotter skötte gården, medan mannen var borta, och det var gott både för Kristin och henne att de hade huvud och händer fulla med omsorg och arbete. Över hela bygden strävade folk med att samla mossa i fjället och flå av bark, för det hade blivit föga hö och nästan ingen halm, och till och med det löv som insamlats senare än Jonsmässan var gulnat och dåligt. Korsmässodagen, då Sira Eirik bar krucifixet över markerna, var det många i processionen som gräto och högljutt bådo Gud varkunna sig över folk och kreatur.
En veckas tid efter korsmässan kom Lavrans Björgulfson hem
från tinget.
Det var långt efter sängdags, men Ragnfrid satt ännu i vävstugan. Hon hade så mycket att sköta om dagarna nu, så hon arbetade ofta till sent på natten vid väv och sömnad. Ragnfrid trivdes också så väl i det huset. Det skulle vara den äldsta stugan vid gården; den kallades också för rucklet, och folk sade den stod här sen hedenhös. Kristin och den tjänstflickan som hette Astrid voro hos henne, de sutto och spunno framme vid härden.
De hade setat tysta och sömniga en stund, då de hörde hovslag av en enda häst — en man kom ridande med stark fart in på det våta tunet. Astrid gick ut i förstugan och såg ut — strax efteråt kom hon tillbaka, följd av Lavrans Björgulfson.
Både hustrun och dottern sågo genast att han var ganska drucken. Han raglade och tog fatt i ljurestången, medan Ragnfrid befriade honom från den genomvåta kappan och hatten och spände av honom svärdsbältet.
»Vad har du gjort av Halvdan och Kolbein», sade hon litet förskräckt, »har du ridit från dem på vägen?»
»Nej, jag red från dem på Loptsgård», sade han och skrattade litet. »Jag fick sådan håg att komma hem — jag får ju ingen ro förr — de lade sig till sängs därnere, men så tog jag Guldsvein och skyndade hem —»
»Du får skaffa mig litet mat, Astrid», sade han till tjänstflickan. »Bär in den hit du, så slipper du gå så långt i regnet. Men raska på, jag har ingenting förtärt sedan tidigt i morse!»
»Fick du ej mat på Loptsgård då?» frågade hustrun förundrad.
Lavrans satt på bänken, vaggade av och an och skrattade litet:
»Mat fanns där nog vet du — men jag hade ingen matlust när jag var där. Jag drack en stund med Sigurd — men — så tänkte Jag det var lika så gott jag for hem strax som att jag väntade till i morgon —»
