Astrid kom in med öl och mat, hon hade också tagit med torra skodon åt husbonden.
Lavrans fumlade och skulle spänna av sig sporrarna, men han höll på att falla framlänges.
»Kom hit du, Kristin», bad han, »och hjälp far din. Jag vet du gör det av ett kärligt hjärta — ett kärligt hjärta ja — i dag.»
Kristin lydde och föll på knä. Då tog han med båda händerna om hennes huvud och lyfte det:
»Du vet då väl det, dotter min — att jag icke vill annat än ditt väl. Icke vill jag göra dig sorg, annat än om jag ser jag sparar dig många sorger sedan. Du är bra ung ännu, Kristin — det var sjutton år du fyllde i år — tre dagar efter Halvardsmässan — sjutton år är du —»
Kristin var färdig med sin tjänst. Litet blek steg hon upp och satte sig på sin pall vid härden igen.
Ruset tycktes gå av Lavrans till en viss grad, alltefter som han blev mätt. Han svarade på hustruns och tjänarinnans frågor om tinget — jo, det hade varit ståtligt. De hade fått köpa säd och något mjöl och malt, något i Oslo och något i Tunsberg; det var utländska varor, kunde varit bättre, men kunde också varit sämre. Jo, han hade träffat många både fränder och kända och hade hälsningar med hem. Men han satt där och gav svaren droppvis.
»Jag talade med herr Andres Gudmundson», sade han, när Astrid hade gått ut. »Simon har druckit fästeöl med den unga änkan på Manvik. Bröllopet skall stå på Dyfrin vid Andreasmässotider. Han har styrt med det själv denna gången, svennen. Jag höll mig undan herr Andres i Tunsberg, men han sökte upp mig — ville säga mig han visste med säkerhet att Simon såg fru Halfrid första gången vid midsommartid i år. Han var rädd jag skulle tro att Simon haft detta rika gifte i sikte när han bröt avtalet med oss.» Lavrans satt en stund och skrattade glädjelöst. »I förstån att denne hederlige mannen var mäkta rädd vi skulle tro något slikt om hans son.»
Kristin andades lättare. Hon tänkte det var detta som fadern var så upprörd över. Kanske hade han hoppats hela tiden att det kunde bli av i alla fall, detta giftermålet mellan Simon Andresson och henne. Först hade hon varit rädd att han fått veta något om hennes uppförande där söderut i Oslo.
Hon reste sig och sade godnatt. Då sade fadern att hon fick stanna en stund.
»Jag har fler tidender», sade Lavrans, »Jag kunde tegat med det för dig, Kristin — men det är bättre du får veta det. Det är detta att den mannen du vänt din håg till; honom får du fresta att glömma.»
Kristin hade stått med hängande armar och nedböjt huvud. Nu
