såg hon upp i faderns ansikte. Hon rörde läpparna, men hon fick ej fram något som var hörbart.
Lavrans såg bort inför dotterns blick; han slog ut med handen:
»Du vet nu väl det, att icke skulle jag sätta mig däremot, kunde jag så sant tro det vore till ditt gagn.»
»Vad är det för tidender I har sport på denna resan, far?» sade Kristin med klar röst.
»Erlend Nikulausson och hans frände herr Munan Bårdson kommo till mig i Tunsberg», svarade Lavrans. »Herr Munan bad om dig för Erlend, och jag svarade nej.»
Kristin stod en stund och andades tungt.
»Varför viljen I ej giva mig åt Erlend Nikulausson?» frågade hon.
»Jag vet ej hur mycket du vet om den mannen som du vill ha till make», svarade Lavrans. »Kan du ej själv förstå orsaken, så blir det icke gott för dig att höra den av min mun.»
»Är det för att han varit bannlyst och fredlös?» frågade Kristin som förut.
»Vet du vad det var som vållade att kung Håkon visade bort sin nära frände från sin gård — och att han till sist blev lyst i bann, för det han trotsade ärkebiskopens bud — och att han icke for ensam ut ur landet?»
»Ja», sade Kristin och började darra på rösten: »Jag vet ock att han var aderton år, när han lärde känna henne, frillan sin.»
»Så gammal var jag när jag blev gift», svarade Lavrans. »Vi höllo före, då jag var ung, att vid aderton års ålder kunde en man svara för sig själv och taga vara på sin egen och en annans välfärd.»
Kristin stod tyst.
»Du kallade den kvinnan hans frilla, som han levat med i tio år och avlat barn med», sade Lavrans en stund efteråt. »Föga glad skulle jag vara den dag jag sände min dotter hemifrån med en man som levat i uppenbart frilloliv år ut och år in före sitt giftermål. Men du vet att frilloliv var det icke.»
»I dömden ej så hårt om fru Åshild och herr Björn», sade Kristin stilla.
»Likvisst kan jag ej säga jag gärna såge att vi komme i frändskap med dem», svarade Lavrans.
»Far», sade Kristin, »haven I då varit så syndfri hela ert liv, efter I djärvens döma så hårt om Erlend —»
»Gud vet», svarade Lavrans barskt, »att jag dömer ingen man för att vara större syndare inför Honom än jag själv är. Men en kan nu icke räkna på slikt sätt, att jag skulle giva bort min dotter till vilken man det lyster bedja om henne — för det vi alla tarva Guds misskund!»
»I veten jag menade ej så», sade Kristin häftigt. »Far — mor —
154
