I haven då varit unga — minnens I ej så mycket att I veten det är ej lätt att taga sig till vara för den synden älskog vållar —»
Lavrans blev blodröd.
»Nej!» sade han kort.
»Då vet du icke vad du gör!» skrek Kristin förtvivlad, »om du skiljer Erlend Nikulausson och mig.»
Lavrans satte sig ned igen på bänken.
»Du är bara sjutton år, Kristin, återtog han. »Det kan så vara att han och du — att I haven fått varann kärare än jag trodde. Men han är icke en så ung man att han icke skulle ha förstått — hade han varit en god man, då hade han icke trätt nära ett så ungt, omyndigt barn, som du är, med älskogsord — att du var lovad åt en annan, tycktes väl honom en ringa ting —.
Men jag gifter icke bort min dotter till en man som har två barn med en annans äktekvinna. Vet du att han har barn?
Du är för ung att förstå att slik orätt avlar kiv — och ofrid i en släkt — utan ända. Icke kan mannen svika sin egen avkomma, och icke kan han gottgöra — svårligen finna utväg att bringa sonen sin fram i världen eller få dottern bortgift till en annan man än en dräng eller småbonde. De skulle icke vara av kött och blod, de barnen, om de icke finge hat till dig och dina barn —.
Förstår du icke, Kristin — slika synder — Gud tillgiver kanhända slika synder lättare än många andra, men de ödelägga ätten, så att det aldrig kan hjälpas. Jag tänkte på Björn och Åshild också jag — där stod denne Munan, sonen hennes, han blänkte av guld, han sitter i konungens råd, de ha sitt morsarv, han och bröderna hans, och han har icke besökt sin mor i hennes armod under alla dessa år. Ja, den mannen hade vännen din valt till sin taleman!
Nej, säger jag, nej! I den ätten kommer du icke in medan mitt huvud är ovan mullen.»
Kristin slog händerna för ansiktet och brast i gråt:
»Då skall jag be Gud natt och dag, natt och dag, att skiften I icke sinne, så må Han taga mig härifrån!»
»Det är fåfängt att tala mera om detta i kväll», sade fadern utpint. »Du tror det väl ej, men jag måste råda över dig så som mig synes jag kan svara för. Gå till ro nu, barn!»
Han räckte fram handen mot henne, men hon låtsade ej se den och gick snyftande ut ur stugan.
Föräldrarna blevo sittande en stund. Så sade Lavrans till hustrun:
»Gitter du hämta hit en dryck öl — nej, hämta in något vin», bad han. »Jag är trött —»
Ragnfrid gjorde som han bad. När hon kom tillbaka med den höga bägaren, satt mannen med ansiktet i händerna. Han såg upp, strök över hennes huvudkläde och ned över hennes armar:
