vara ett ojämnt gifte för Erlend. I Sverige hör din ätt till de bästa, din farfar och din far buro riddarenamn här i landet. De framfarna fäderna mina voro ländemän, son efter far i många hundra år, intill Ivar gamle; min far och min farfar voro konungens tromän. Det är ju så att varken du eller Trond fått någon högre värdighet i rikets tjänst eller jord under kronan. Men då tyckes mig man kunde säga, det står ej annorlunda med Erlend Nikulausson än med eder.»
»Det är icke detsamma», sade Lavrans häftigt. »För Erlend voro makt och riddarenamn förhanden, och han vände sig bort därifrån för lösaktighets skull. Men jag ser nu att du är emot mig, du också. Kanhända tycker du, liksom Åsmund och Trond, att det är en ära för mig att dessa stormän vilja ha dottern min åt en av sina fränder —.»
»Jag har sagt dig», återtog Ragnfrid något hetsigt, »att jag tycker icke du behöver vara så ömtålig, så du fruktar att Erlends fränder skola känna sig nedlåtande i denna sak. Men märker du då icke på allting — det blida och fogliga barnet hade mod att sätta sig upp mot oss och att vraka Simon Darre — har du då ej sett att Kristin är sig olika alltsedan hon kom från Oslo, ser du icke att hon går här som om hon varit bergtagen — Förstår du ej att hon har denne mannen så kär, så ger du icke efter, kan här ske en stor olycka.»
»Vad menar du med det?» frågade fadern och såg upp med en vass blick.
»Mången man hälsar mågen sin och vet icke av det», sade Ragnrid.
Det var som om mannen stelnade; långsamt blev han vit i ansiktet:
»Du, som är hennes mor» sade han hest. »Har du — har du sett — så säkra tecken — så säkra tecken att du törs skylla din dotter för det —.»
»Nej, nej», sade Ragnfrid fort. »Jag menade icke det du tänker. Men därför kan ingen veta vad som har hänt eller kan hända. Hon äger icke en endaste tanke utom detta att hon älskar den mannen — det har jag sett — hon kunde visa oss en dag att hon har honom kärare än hedern — eller livet!»
Lavrans sprang upp:
»Åh, du är galen! Kan du tänka slikt om det väna, goda barnet vårt! Hon kan väl icke ha kommit stort i frestelse, där hon var — hos nunnorna. Hon är väl icke en mjölkedeja, vet jag, som låter ligga sig bakom en gärdesgård. Du kan då förstå hon kan icke ha sett denne mannen eller talat med honom så många gånger — det går väl över; det är nog bara en ungmös nyck. Gud vet det blir mig tungt nog att se hon sörjer så, men du kan väl då veta att detta måste gå över med tiden!
