len utan endast tvärs över hålvägen, »rosten», till Våge, när hon fått vara med och gästa sina morsfränder på Sundbu, och så i de närmaste skogarna med modern och husfolket, när de gingo ut och plockade bär, som Ragnfrid lade i det svagöl hon bryggde. Hon lagade också en sur gröt av lingon och tranbär, som hon åt till brödet i stället för smör under långfastan.
Modern rullade upp Kristins långa hår och band in det i hennes gamla blå luva, kysste så dottern på kinden, och Kristin sprang ned till sin far. Lavrans satt redan i sadeln; han lyfte upp henne bakom sig, där han lagt sin kappa, hopvikt som en dyna, på hästens länd. Där fick Kristin sitta grensle och hålla i hans bälte. Så ropade de farväl till modern, men hon kom skyndande ned från svalen med Kristins hättekåpa, gav den till Lavrans och bad honom taga väl vara på barnet.
Solen sken, men det hade regnat starkt om natten, så att bäckarna forsade och sjöngo överallt nedåt sluttningarna, och dimflagorna drevo utmed fjällets sidor. Men över kammen gledo vita godvädersskyar uppe i den blå luften, och Lavrans och hans män talade om att det nog bleve en het dag, när det led litet längre fram. Lavrans hade fyra svenner med sig, och de voro alla väl väpnade, ty det låg vid denna tid åtskilligt underligt folk uppe i fjället — ehuru de ju voro så många och skulle så kort väg däråt, att det var osannolikt de skulle råka ut för något slikt. Kristin tyckte bra om alla svennerna; tre av dem voro något äldre män, men den fjärde, Arne Gyrdson från Finsbrekken, var en halvvuxen gosse, och han var Kristins bästa vän; han red närmast efter Lavrans och henne, ty det var han som skulle säga henne besked om allt vad de sågo på den väg där de färdades.
De redo mellan husen på Romundgård och utbytte hälsningar med Eirik präst. Han stod ute och bannade dottern sin — hon skötte huset åt honom — för en härva nyfärgat garn, som hon lämnat hängande utomhus dagen förut. Nu hade den blivit förstörd av regnet.
I backen ovanför prästgården låg kyrkan. Den var icke stor men fin, vacker och i gott stånd och nytjärad. Vid korset utanför kyrkogårdsgrinden ströko Lavrans och hans män av sig hattarna och böjde huvudet. Så vände fadern sig om i sadeln, och han och Kristin vinkade ned till modern, som de kunde se ute på vallen framför gården därhemma; hon viftade åt dem med en snibb av sitt huvudlin.
Här på kyrkbacken och kyrkogården brukade Kristin leka nästan varje dag; men i dag då hon skulle ut och färdas så långt, tycktes barnet den välkända åsynen av hemmet och bygden helt ny och märkvärdig. Huslängorna på Jörundgård hade liksom blivit mindre och gråare, där de lågo nere på släta marken, både boningshus och uthus. Älven slingrade blank nedåt nejden, och
