»Ja», sade Erlend. »Jag lät bedja om henne på höviskt och hederligt vis, och Lavrans Björgulfson svarade tvärt nej. Nu vet jag ej bättre råd, då Kristin och jag icke vilja låta tvinga oss från varandra, än att jag tar henne bort med våld. Jag har — jag har haft en spejare här i bygden, och jag vet att hennes mor skulle vara på Sundbu från Klemensmässan och en tid bortåt, och Lavrans är ute vid udden med de andra männen som skola hämta vintervarorna från Sil.»
Fru Åshild satt tyst en stund.
»Det rådet, Erlend, bör du hellre låta fara», sade hon så. »Icke tror jag heller att mön följer dig godvilligt, och du vill väl icke bruka tvång.»
»Jo, det gör hon. Vi ha talt om detta många gånger — hon har själv bett mig många gånger att jag skulle föra bort henne.»
»Har Kristin!» sade fru Åshild. Så log hon: »Därför skall du nu icke lita på att du får mön med dig, när du kommer för att taga henne på orden.»
»Jo», sade Erlend. »Och nu hade jag tänkt, moster, att du skulle sända bud till Jörundgård att Kristin må komma och gästa dig — en vecka eller så, medan föräldrarna äro borta. Då kunde vi vara i Hamar, innan någon märker att hon är borta», förklarade han.
Fru Åshild svarade, alltjämt småleende:
»Har du också tänkt på vad vi skulle svara, herr Björn och jag, när Lavrans kommer och kräver räkenskap av oss för sin dotter?»
»Ja», sade Erlend. »Vi voro fyra väpnade män, och mön var villig.»
»Jag vill icke hjälpa dig med detta», sade fru Åshild häftigt. »Lavrans har varit oss en trofast vän i många år — han och hans hustru äro hederligt folk, och jag vill icke låna mig till att svika dem eller skända henne. Låt den mön vara i fred, Erlend. Det är också snart tid på att fränderna dina spörja annat dåd av dig än att du driver ut och in i landet med rövade kvinnor —»
»Vi få talas vid i enrum, moster», sade Erlend kort.
Fru Åshild tog ett ljus, gick in i kammaren och stängde dörren om dem. Hon satte sig på en mjölbinge, Erlend stod med händerna instuckna i bältet och såg ned på henne.
»Du kan också säga till Lavrans Björgulfson att Sira Jon i Gerdarud vigde oss samman, innan vi drogo vidare till fru Ingeborg Håkonsdotter i Sverige.»
»Så?» sade fru Åshild. »Vet du om fru Ingeborg tager emot er, när I kommen dit?»
»Jag talade med henne i Tunsberg», sade Erlend. »Hon hälsade mig som sin käre frände och tackade mig för att jag tillbjöd henne min tjänst här eller i Sverige. Och Munan har lovat att giva mig brev med till henne.»
162
