»Men du ville icke?»
»Nej, jag ville fresta att få henne till hustru med hennes fars samtycke.»
»Är detta länge sedan?» frågade fru Åshild.
»Det var ett år sedan vid Larsmässotid», svarade Erlend.
»Du har ej förhastat dig med att fria», sade den andra.
»Hon var icke löst från sin förra trolovning», svarade Erlend.
»Och sedan har du icke kommit henne för när?» frågade Åshild.
»Vi fingo det så ställt att vi möttes några gånger» — åter gled det skälvande leendet över mannens ansikte — »i en gård i köpstaden.»
»I Guds namn då!» sade fru Åshild. »Jag skall hjälpa dig och henne, så långt jag förmår. Jag förstår att det blir alltför svårt för Kristin att gå där hos föräldrarna med något slikt att bära på. Det är väl icke mera?» frågade hon.
»Icke det jag har hört», sade Erlend kort.
»Har du tänkt på», frågade fru Åshild litet efteråt, »att Kristin har vänner och fränder nedåt dalen?»
»Vi få färdas lönnligt, så mycket vi kunna», sade Erlend. »Därför gäller det att vi komma fort åstad, så att vi äro ett stycke undan, när fadern kommer hem. Du får låna oss din släde, moster!»
Åshild ryckte på axlarna:
»Så är det hennes farbror på Skog — om han får höra att du firar bröllop med hans brorsdotter i Gerdarud?»
»Åsmund har fört min talan hos Lavrans», sade Erlend. »Han kan ju icke vara öppet med om saken, det är nog så, men han blundar väl litet — vi få komma till prästen nattetid och fara vidare nattetid. Så tänker jag nog att Åsmund kommer att framhålla för Lavrans efteråt att det icke höves en gudfruktig man — som han är — att skilja oss åt, när vi äro vigda av en präst — han må hellre giva sitt samtycke, så att vi lagligen bli äkta makar. Du får säga detsamma till mannen. Han må ställa de villkor han själv vill för förlikning mellan oss och kräva de böter som tyckas honom skäliga.»
»Jag tror ej Lavrans blir god att handskas med i denna sak», sade fru Åshild. »Det vet Gud och Sankt Olav, att denna handel likar mig illa, systerson! Men jag fattar ju att det är den sista utväg du kan tillgripa, om du skall kunna bota den skada du vållat Kristin. Jag skall rida till Jörundgård själv i morgon, om du vill låna mig en av dina svenner och jag kan få Ingrid här i backen på nordsidan att sköta om mina kreatur.»
Fru Åshild kom till Jörundgård nästa kväll, just då månskenet
bröt sig mot den sista glimten dagsljus. Hon såg hur blek och
smalkindad Kristin blivit, då den unga kom ut på tunet och tog emot
gästen.
164
