»Jag har icke varit på Husaby», sade Erlend kort och rodnade åter. Jag har varit på Hästnäs mesta tiden av sommaren.»
Detta är nu de tidender jag ville bringa dig, Erlend», sade Eline: »Du behöver ej mera tränga dig in hos dina fränder och pröva deras gästvänskap, för det jag styr om ditt hus. Jag blev änka nu i höst.»
Erlend stod som förut.
»Det var icke jag som bad dig komma till Husaby och styra om någonting där i fjol», fick han med möda fram.
»Jag fick veta att allting var i förfall där», sade Eline. »Jag hade så mycken välvilja för dig sen gammalt, Erlend, att jag tyckte jag skulle taga hand om din välfärd — fast Gud vet att du icke handlat rätt mot våra barn och mig.»
»För barnen har jag gjort det jag kunde», sade Erlend. »Och du vet gott att det var för deras skull jag fann mig i att du satt på Husaby. Att du gagnade dem eller mig med det, kan du väl icke mena själv», sade han och log hånfullt. »Gissur rådde nog med att styra där din hjälp förutan.»
»Ja, du har alltid trott Gissur så väl du», sade Eline och skrattade lågt. »Men det är nu detta, Erlend — nu är jag fri. Om du vill, så kan du nu hålla det löfte du gav mig en gång.»
Erlend teg.
»Minns du», frågade Eline, »den natten jag födde din son? Då lovade du att du skulle äkta mig, när Sigurd dog.»
Erlend strök med handen upp under sitt svettvåta hår.
»Ja, jag minns det», sade han.
»Vill du hålla det ordet nu?» frågade Eline.
»Nej», sade Erlend.
Eline Ormsdotter såg bort på Kristin — log litet och nickade. Såg på Erlend igen.
»Det är tio år sedan, Eline», sade mannen. »Sedan den tiden ha vi levat samman år ut och år in som två fördömda i helvetet.»
»Icke bara det väl!» sade hon med samma leende.
»Det är åratal sedan det var annat», sade Erlend utpint. »Barnen kan det icke hjälpa. Och du vet — du vet att jag mäktar knappt vara i samma rum som du mera», nästan skrek han.
»Det märkte jag ingenting av, när du var hemma i somras», sade Eline med ett talande leende. »Då voro vi icke ovänner — alltid.»
»Räknar du det för att vi voro vänner, så gärna för mig», sade Erlend trött.
»Skolen I bli stående här?» sade fru Åshild.
Hon öste upp av gröten i två stora träfat och räckte det ena till Kristin. Flickan tog emot det. »Gå över med det — du Ulv, tag det andra — sätt dem på bordet; kvällsmat måste vi ha, huru det än är.»
