Kristin och svennen gingo med faten. Fru Åshild sade till de två andra:
»Kom nu I ock; det är ingen nytta med att I stån här och munhuggens.»
»Det är bättre att Eline och jag få tala ut med varandra nu», sade Erlend.
Fru Åshild svarade då ej mera utan gick.
Inne i stugan hade Kristin satt fram maten på bordet och hämtat öl ur källaren. Hon satt på ytterbänken, rak som ett ljus och lugn i ansiktet, men hon åt icke. De hade ej stor matlust de andra heller, varken Björn eller Erlends svenner. Bara den mannen som kommit med Eline och Björns dräng åto. Fru Åshild satte sig och åt litet av gröten. Ingen yttrade ett ord.
Långt om länge kom Eline Ormsdotter in ensam. Fru Åshild bjöd henne en plats mellan Kristin och sig själv. Eline satte sig och åt något. Då och då flög som ett återsken av ett dolt leende över hennes ansikte, och hon såg i smyg på Kristin.
Om en stund gick fru Åshild ut i eldhuset.
Det var nästan utbrunnet på härden. Erlend satt på trefoten därframme, hopsjunken med huvudet på armarna.
Fru Åshild gick bort och lade handen på hans axel:
»Gud förlåte dig, Erlend, så du har ställt till»
Erlend såg upp, han var fårad i ansiktet av förtvivlan.
»Hon går med barn», sade han och slöt ögonen.
Fru Åshilds ansikte flammade upp, hon grep hårt i hans axel:
»Vem av dem?» frågade hon kärvt och hånfullt.
»Ja, mitt är det icke», sade Erlend som förut med slocknad röst. »Men du vill väl ej tro mig — det gör väl ingen —» han sjönk samman igen.
Fru Åshild satte sig framför honom på härdkanten.
»Du får försöka bemanna dig nu, Erlend. Det är icke så lätt att tro dig i detta stycke. Svär du på att det icke är ditt?»
Erlend lyfte sitt härjade anlete:
»Så sant jag tarvar Guds misskund —. Så sant jag hoppas att — att Gud har tröstat min mor, för allt vad hon måste utstå härnere — jag har icke rört Eline, sedan jag såg Kristin för första gången!» Han skrek det, så att fru Åshild tystade på honom.
»Då fattar jag icke att detta är så stor olycka. Du får finna reda på vem som är fadern och köpa honom till att äkta henne.»
»Jag tänker det är Gissur Arnfinson — min gårdsfogde på Husaby», sade Erlend trött. »Vi talte om det förra hösten — och senare också — Sigurds död har ju varit väntad någon tid. Han var villig att äkta henne, när hon blev änka, om jag ville ge henne skälig hemgift —.»
170
