dalen vidgade sig med de breda, gröna vallarna och myrarna i sänkan, och gårdar med åker och äng uppefter sluttningarna under de grå och tvärbranta fjällsidorna.
Långt nedanför, där fjällen möttes och stängde utsikten, visste Kristin att Loptsgård låg. Där bodde Jon och Sigurd, två gamla män med vitt skägg; de skulle alltid leka och skämta med henne, när de kommo till Jörundgård. Med Jon var hon god vän, ty han skar i trä de vackraste djur åt henne, och hon hade en gång fått ett fingergull av honom. Men sist han var hos dem, vid pingsttiden, då hade han haft med sig åt henne en riddare, som var snidad så väl och målad så skönt att Kristin tyckte hon aldrig fått förnämligare gåva. Hon måste ha honom med sig i sängen varendaste natt, men om morgonen när hon vaknade stod riddaren på fotbrädan till sängen, där hon låg med föräldrarna. Fadern sade att han sprang upp vid första hanegället, men Kristin förstod nog att modern tog bort honom, när hon somnat, för hon hade hört henne säga att han var så hård och otäck, när de fingo honom under sig på natten. — Sigurd från Loptsgård var Kristin rädd för och tyckte inte om att han tog henne på knät, för han brukade säga att när hon bleve giftasvuxen, skulle han sova i hennes famn. Han hade överlevt två hustrur och sade själv att han nog skulle överleva den tredje med, så kunde Kristin bli den fjärde. Men när hon grät för det, skrattade Lavrans och sade att han inte trodde Margit skulle ge upp andan så snart, men skulle det nu gå så illa och kom Sigurd i friarärende, så skulle han få nej, hon behövde icke frukta annat.
Ungefär ett bågskott norr om kyrkan låg vid vägen ett stort klippblock, och omkring det var en tät lund av björk och asp. Där brukade barnen leka kyrka, och Tomas, yngste dottersonen till Eirik präst, steg upp och mässade som morfadern, stänkte vigvatten och döpte, när det samlats regnvatten i groparna på stenen. Men hösten förut hade det hänt en gång att de råkat illa ut. Först hade Tomas sammanvigt henne och Arne — Arne var inte äldre än att det hände han var med barnen och lekte, när han kunde komma ut. Sedan fångade Arne en griskulting, som gick där, och den buro de till dopet. Tomas smorde den med gyttja, doppade den i en vattenpöl och härmade sin morfar, mässade på latin och bannade dem, för att de inte offrade nog — då skrattade barnen, ty de hade hört de vuxna tala om Eiriks omåttliga penninglystnad. Och ju mera de skrattade, desto värre blev Tomas med sina påhitt: så sade han att detta barnet avlats under långfastan och de skulle böta till prästen och kyrkan för sin synd. Då skrattade de stora pojkarna så att de skreko, men Kristin blev så skamsen att hon så när brustit i gråt, där hon stod med spädgrisen i famnen. Och medan de höllo på med detta, bar det sig ej bättre än att Eirik själv kom ridande hemåt från sockenbud. Då han märkte
10
