»Tänker du han kommer att handla bättre mot dig än mot mig?» utbrast Eline. Då svarade Kristin skarpt:
»Icke kommer jag att klaga på Erlend, vad han så gör. Själv gick jag ut på villostig — och icke skall jag klaga och jämra mig, om det bär utför uren —»
Eline teg litet. Så sade hon, röd och osäker:
»Jag var mö, jag också, när han tog mig, Kristin — likväl hade jag hetat den gamle mannens hustru i sju år. Men det kan väl icke du fatta vad det var för ett eländigt liv.»
Kristin föll i en stark skälvning. Eline såg på henne. Så tog hon ur sitt reseskrin, som stod bredvid henne på sängbrädan, ett litet horn. Hon bröt dess försegling och sade sakta:
»Du är ung och jag är gammal, Kristin. Jag vet väl att det är fåfängt för mig att strida mot dig — nu är det din tid. Vill du dricka med mig, Kristin?»
Kristin rörde sig icke. Då förde den andra hornet till munnen. Kristin lade märke till att hon icke drack. Eline sade:
»Den hedern kan du väl visa mig att du dricker mig till — och lovar att icke bliva en hård styvmor åt mina barn?»
Kristin tog hornet. I detsamma öppnade Erlend dörren. Han stod ett ögonblick och såg från den ena till den andra av de två kvinnorna.
»Vad betyder detta?» frågade han.
Då svarade Kristin, och hennes röst ljöd skärande och vild:
»Vi dricka varandra till, vi frillorna dina —»
Han grep henne om handleden och tog hornet.
»Tig!» sade han barskt. »Du skall icke dricka med henne.»
»Varför icke?» sade Kristin som förut. »Hon var lika ren hon som jag, när du lockade henne —»
»Det har hon sagt så ofta att jag tror hon tror det själv», sade Erlend. »Minns du när du fick mig till att gå till Sigurd med det snacket, och han förde fram vittnen på att han tagit dig på bar gärning förut med en annan man?»
Vit av vämjelse vände Kristin sig bort. Eline hade blivit mörkröd, så sade hon trotsigt:
»Likvisst blir väl icke hon där spetälsk, om hon dricker med mig.»
Erlend vände sig vredgat mot Eline — då var det som om hans ansikte blev långt och stelt med ens. Mannen flämtade av skräck:
»Jesus, sade han nästan ohörbart. Han grep Eline i armen.
»Drick henne till då!» sade han hårt, med en skälvning av vrede. »Drick först du, så skall hon dricka med dig.»
Eline vred sig undan med ett stönande. Hon flydde baklänges inåt stugan, mannen gick efter. »Drick!» sade han. Han ryckte dolken ur bältet och följde efter med den i handen. »Drick den drycken du skänkt i åt Kristin!» Han grep Eline i armen och drog henne bort till bordet, tryckte henne framåt mot hornet.
172
