brygd. — Och blir det tal om gift, då kommer folk att minnas vad jag förr varit skylld för. — Hade hon några fränder eller vänner?»
»Nej», sade Erlend dämpat. »Hon hade ingen annan än mig.»
»I alla fall», återtog fru Åshild, »kan det bli svårt att dölja detta och få bort liket, utan att du får den värsta misstanke på dig.
»Hon skall i vigd jord», sade Erlend, »om det så skall kosta mig Husaby. Vad säger du, Kristin?»
Kristin nickade.
Fru Åshild satt tyst. Ju mer hon tänkte, desto omöjligare syntes det henne att finna en utväg. I eldhuset sutto fyra svenner — om Erlend kunde muta dem alla att tiga, om några av dem, om Elines sven kunde köpas till att lämna landet: osäkert bleve det ändå alltid. Och på Jörundgård visste de att Kristin varit här — finge Lavrans reda på detta, då kunde hon icke tänka sig vad han skulle göra. Så gällde det att få bort den döda. Fjällväggen västerut var ej att tänka på nu — det var vägen till Raumsdal eller över fjället till Trondheim eller söderut genom dalen. Och kom sanningen fram, så skulle den aldrig bli trodd — ej ens om den till det yttre godtogs.
»Jag måste rådslå med Björn om detta», sade hon, reste sig och gick ut.
Björn Gunnarson lyssnade till sin hustrus redogörelse utan att ändra en min och utan att flytta sina ögon från Erlend.
»Björn», sade Åshild förtvivlad. »Någon måste svära på att han såg henne bära hand på sig själv.»
Det mörknade långsamt som ett tecken till liv i Björns blacka ögon; han såg på hustrun, och hans mun drogs på sned till ett leende:
»Du menar att denne någon skulle vara jag?»
Fru Åshild knäppte sina händer och lyfte dem mot honom: »Björn, du förstår vad det gäller för dessa två —»
»Och så menar du att med mig är det ute i alla fall?» frågade han långsamt. »Eller menar du det är så mycket kvar av den mannen jag en gång var att jag törs svära falskt för att frälsa svennen där från att gå under? Jag, som själv blev dragen under isen, för så många år sedan. Under isen, sade jag!» utfor han.
»Det säger du, för det jag är gammal nu», viskade Åshild.
Kristin brast i gråt, som skar högljudd genom stugan. Hon hade suttit i vrån vid Åshilds säng, stel och tyst. Nu tog hon till att gråta överljutt. Det var som om fru Åshilds röst hade sönderslitit hennes hjärta. Den hade varit tung av minnen av älskogs sötma, det var som fick först den rösten Kristin att fullt förnimma vad hennes och Erlends kärlek varit. Minnet av het och häftig lycka sköljde över allt annat — sköljde bort det hårda förtvivlans hat från denna sista natten. Hon visste nu ej av något annat än sin kärlek och sin vilja att hålla ut.
174
