De sågo på henne alla tre. Så gick herr Björn bort och tog henne under hakan och såg ned på henne:
»Säger du, Kristin, att hon gjorde det själv?»
»Det är sant varje ord I haven hört», sade Kristin med fasthet. »Vi hotade henne, tills hon gjorde detta.»
»Åt Kristin hade hon ämnat värre öde», sade Åshild.
Herr Björn släppte flickan. Han gick bort till liket, lyfte upp det i sängen, där Eline legat förut under natten, lade det inåt väggen och höljde väl över det med täckena.
»Jon och den svennen du icke känner, får du sända hem till Husaby med det besked att Eline följer dig söderut. Låt dem rida vid middagstiden. Säg att kvinnorna sova härinne — de få spisa i eldhuset. Sedan får du tala med Ulv och Haftor. — Har hon hotat med att göra detta förr? Så du har vittnen på det, om det spörjes efter slikt?»
»Var människa som varit vid gården de sista åren vi levat samman där», sade Erlend trött, »kan vittna att hon hotade med att taga sig själv av daga och mig med ibland — när jag talade om att jag ville skiljas från henne.»
Björn skrattade kärvt:
»Det tänkte jag. — I kväll få vi kläda henne i resdräkt och sätta henne i släden. Du får sätta dig vid hennes sida —»
Erlend vacklade där han stod.
»Det kan jag icke!»
»Gud vet hur mycket av man det finns kvar i dig, när du fått handskas med dig själv en tjugu år till», sade Björn. »Tror du då, du kan köra släden? Så skall jag sitta bredvid henne. Vi få färdas om natten och på ödevägar, tills vi äro nere i Fron. I denna kölden kan ingen veta hur länge hon varit död. Vi köra in till munkarnas härbärge i Roaldstad. Där vittna du och jag, att I båda kommit i ordstrid bak i släden. Det kan styrkas med vittnen att du icke velat sammanleva med henne, sedan du blev löst från bannet, och att du friat till en mö som är din like. Ulv och Haftor få hålla sig undan hela vägen, så att de kunna svära, om det tarvas, att hon var vid liv sist de sågo henne. Det kan du väl förmå dem till? Hos munkarna kan du få henne lagd i kista — och så får du köpslå med prästerna om gravfrid åt henne och själafrid åt dig själv.
— Ja, det är icke vackert. Men du har ej ställt så till att det kan bli vackrare, Stå icke där som en havande kvinna som skall till att svimma. Gud hjälpe dig, pilt, du har nog icke förr prövat på att känna kniven på strupen du.»
Det svepte en bitande kall vind ned från fjället — det stod som
en lätt och silverblank rök från snödrivorna upp mot den månblå
luften, när männen skulle köra.
