orsak till att tro att Erlends föresatser voro så fasta, så hon icke kunde rubba dem.»
»Kristin», bad fru Åshild ångestfullt, »du vill väl icke svika Erlend nu? Nu kunnen I två icke bärgas, utan I bärgen varandra.»
»Slikt skulle väl näppeligen en präst råda till», sade Kristin och log kallt. »Men jag vet att jag kommer icke att släppa Erlend — icke om jag skall trampa på min egen far.»
Fru Åshild reste sig upp.
»Vi kunna lika gärna taga oss något före som att sitta så här», sade hon. »Det vore väl fåfängt, om vi frestade att gå till ro.»
Hon hämtade ut smörkärnan ur kammaren, bar in några fat med mjölk och fyllde kärnan, ställde sig i ordning och ville kärna.
»Låt mig göra det», bad Kristin. »Jag har yngre rygg.»
De arbetade utan att tala med varandra; Kristin stod vid kammardörren och kärnade, Åshild kardade ull framme vid härden. Först när Kristin silat ur kärnan och höll på med att knåda smöret, frågade hon med ens:
»Moster Åshild — ären I aldrig rädd för den dag då I skolen stå inför Guds domstol?»
Fru Åshild reste sig, kom bort och stod i ljuset framför Kristin:
»Kanhända får jag mod till att spörja den som skapat mig sådan jag är, om han vill varkunna sig över mig, när hans tid kommer. Ty jag har aldrig bett om hans misskund, när jag gjorde mot hans bud. Och aldrig har jag bett Gud eller människa efterskänka en enda penning av den bot jag dömts skyldig till i denna världen.»
En stund efteråt sade hon sakta:
»Munan, min äldste son, var tjugu år. Han var icke så då, som jag vet han är nu. De voro ej slika den tiden, mina barn —»
Kristin svarade stilla:
»I haven dock haft herr Björn vid eder sida var dag och var natt under alla dessa år.»
»Ja — det också har jag haft», sade Åshild.
Strax efteråt hade Kristin smöret färdigt. Fru Åshild sade då att
de finge försöka ligga en stund åtminstone.
Inne i den mörka sängen lade hon sin arm om Kristins skuldra och drog det unga huvudet intill sig. Och det dröjde ej länge innan hon hörde på Kristins jämna och lugna andetag att hon sov.
IV
Frosten blev ihållande. I varje ladugård i bygden råmade och klagade de svältfödda djuren och ledo av kölden. Men folk sparade redan nu till det yttersta på fodret.
Det blev just ej några gästabud under julen det året, utan folk höll sig hemma var på sitt håll.