Hon förstod icke hur hon höll ut. Hon mindes knappt själv vad det var hon höll ut för, men slö och stum av smärta höll hon sig uppe och föll icke till föga.
— Så blevo ett par plankor uppbrutna i kyrkgolvet framför Sankt Tomas’ altare, och därunder höggs en grav i den stenhårda jorden åt Ulvhild Lavransdotter.
Det snöade tätt och stilla alla de dagar barnet låg på likhalm; det snöade när hon fördes till graven, och det fortfor att snöa, nästan utan uppehåll, en hel månad i ända.
För folket, som gick och väntade på vårens frigörelse, tycktes
det som om den aldrig ville komma. Dagarna blevo långa och ljusa,
och dalen låg i en ånga av smältande snö, medan solen låg på. Men
kölden höll sig kvar i luften, och värmen fick ingen makt. Om
nätterna frös det hårt — det small i isen, det dånade uppifrån
fjällen, och vargarna tjöto, och räven gav skall ända inpå bygden
som vid midvinter. Folk skalade bark åt kreaturen, med de störtade
hoptals i båsen. Ingen fattade hur detta skulle sluta.
Kristin gick ut en sådan dag, då det sipprade vatten i vägspåren och snön glänste som silver bortöver gärdena. Mot solen voro drivorna urholkade, så att skarens fina isgaller brast med en svag silverklang, när hon stötte till den med foten. Men i den minsta skugga var överallt den skarpa kylan i luften och snön var hård.
Hon gick uppåt kyrkan — hon visste ej själv vad hon skulle göra där, men hon drogs dit. Fadern var där — det var några bönder, gillebröder, som hade sammankomst i svalen, visste hon.
Uppe i backen mötte hon bondeskaran, som kom nedåt. Sira Eirik var med dem. Männen voro alla till fots, de gingo i en mörk, luden flock, med hängande hållning och utan att samtala; de besvarade kort hennes hälsning, när hon gick förbi.
Kristin tänkte att det var längesedan den tiden då varje människa i bygden varit hennes vän. Nu visste väl alla, att hon var en dålig dotter. Kanske visste de mera om henne också. Nu trodde de väl alla att det varit någon sanning i det gamla skvallret om henne och Arne och Bentein. Kanske var hon i det värsta vanrykte. Hon rätade på nacken och gick vidare mot kyrkan.
Dörren stod på glänt. Det var kallt inne i kyrkan, men likväl strömmande där något värmande mot hennes sinne från detta mörka, bruna rum med de högt uppåtsträvande pelarstammarna, som lyfte mörkret upp mot takets bjälkverk. Det var icke tänt på altarena, men litet sol föll in genom dörrspringan och glimtade svagt på bilder och kärl.
Framme vid Tomasaltaret såg hon fadern ligga på knä med huvudet nedböjt över de knäppta händerna, som höllo mössan tryckt mot barmen.
Skygg och bedrövad smög Kristin sig ut och stod i svalgången.
