Lavrans tog till orda och sade:
»Detta är ett gott anbud. Jag märker att det ligger eder frände mycket om hjärtat att bliva ense med mig. Det ser jag också därav att han förmått eder, herr Munan, att färdas för andra gången i slikt ärende till en man som jag, som icke gäller stort utanför denna bygden, och att en herre som I, herr Bård, omakat sig med denna resan för att giva sitt bistånd. Men nu vill jag säga detta om Erlends anbud, att min dotter är icke uppfostrad till att själv råda över gods och rikedom, utan jag har alltid ärnat giva henne åt en man som var slik att jag tryggt kunde lägga möns välfärd i hans händer. Icke vet jag om Kristin duger till att få slik myndighet, men jag tror näppeligen hon torde trivas därmed. Hon är mild och foglig till sinnelag — och detta är ett av de skäl som legat mig i hågen, då jag satte mig emot detta giftermål, att Erlend har dock visat oförstånd i flera stycken. Hade hon varit en härsklysten, dristig och självrådig kvinna, då hade saken strax stått annorlunda.»
Herr Munan brast i skratt och sade:
»Käre Lavrans, klagen I över att mön är för litet självrådig —?» Och herr Bård sade med ett litet leende:
»Vilja synes mig dock eder dotter ha visat att hon icke saknar — i två år har hon hållit fast vid Erlend tvärt emot eder egen vilja.»
Lavrans sade:
»Jag har nog detta i minne, men likväl vet jag vad jag säger. Svårt har det varit för henne själv denna tiden då hon trotsat mig, och hon blir icke länge lycklig med en husbonde, utan att han kan råda över henne.»
»Det var djävulen det!» sade herr Munan. »Då månde eder dotter vara mäkta olik alla de kvinnor jag har känt, för jag har icke sett en, som icke helst ville råda både över sig själv och husbonden sin med!»
Lavrans ryckte på axlarna och svarade ej.
Bård Peterson sade då:
»Jag kan väl tänka mig, Lavrans Björgulfson, att I icke fått större lust till detta giftermål mellan eder dotter och min fosterson, sedan det tog slik ända med den kvinnan han hade hos sig. Men nu mån I veta, det blivit uppdagat att denna arma kvinnan låtit locka sig av en annan man, Erlends gårdsfogde på Husaby. Erlend visste om detta, när han reste ned med henne genom dalen. Han hade erbjudit sig att giva henne skälig hemgift, om den andre ville äkta henne.»
»I ären viss på att det förhåller sig så?» frågade Lavrans. »Fuller vet jag icke, om saken bliver bättre därigenom. Hårt måste det vara för en kvinna av god ätt att komma till gården vid husbondens hand men följas ut av drängen.»
Munan Bårdson svarade:
