min dotter. Men jag vill icke att det skall sägas om Kristin att hon blev hedrad med att få gifta sig in på Husaby med en man av landets gävaste ätter — sedan den mannen bragt slik skam över sig att han icke kunde vänta sig bättre gifte eller hålla uppe sin ätts anseende.»
Han reste sig häftigt, steg ut på golvet och gick fram och tillbaka.
Men herr Munan for upp:
»Nej, Lavrans, talen I om skam, då skolen I vid Gud få veta att I ären alltför högmodig —»
Herr Bård avbröt honom; han gick fram till Lavrans:
»Högmodig ären I, Lavrans — I ären slik som de bönder vi hört om förr i tiden, vilka icke ville ta emot ländemäns namn av konungen, för det deras högmod icke kunde tåla att folk skulle säga de skyllde någon annan än sig själva tack. Det säger jag eder, hade Erlend stått med så mycken ära och rikedom som svennen var född till, så skulle jag ändock ej ha räknat det för nedsättande att jag bad en välbördig och välbärgad man ge sin dotter åt min fosterson, om jag såg klart att de båda ungas hjärtan månde brista, skulle de åtskiljas. Helst», sade han och lade ena handen på den andres skuldra, »om det stod så till, att det vore bäst för bådas själahälsa att de finge gifta sig med varandra.»
Lavrans drog sig undan den andres hand, hans ansikte blev slutet och kallt:
»Jag förstår visst icke vad I menen, herre!»
De två männen sågo på varandra en stund; så sade herr Bård:
»Jag menar detta att Erlend sagt mig att de två bundit sig vid varandra med de dyraste eder. Kanhända I tänken som så att I ägen myndighet att lösa ert barn, efter hon svurit utan edert samtycke. Men Erlend kunnen I icke lösa. — Och icke kan jag se annat än att det som står mest i vägen är ert högmod — och ert hat till synden. Men i det stycket synes det mig att I viljen vara strängare än Gud själv, Lavrans Björgulfson!»
Lavrans svarade något osäkert:
»Kanhända haven I något rätt i vad I här sägen mig, herr Bård. Men mest har jag satt mig mot detta för det Erlend icke syntes mig vara en man i vars händer jag med trygghet kunde lämna min dotter.»
»Jag tänker jag törs borga för min fosterson nu», sade Bård dämpat. »Han har Kristin så kär att given I henne åt honom, då artar han sig nog så att I icke skolen få orsak till klagan mot eder måg, det vet jag.»
Lavrans svarade icke genast. Då sade herr Bård allvarligt och räckte fram sin hand:
»I Guds namn, Lavrans Björgulfson, given edert jaord!»
Lavrans lade sin hand i herr Bårds:
»I Guds namn!»
