Ragnfrid och Kristin kallades upp på loftet, och Lavrans sade dem vilket beslut han fattat. Herr Bård hälsade älskvärt på de två kvinnorna, herr Munan tog Ragnfrid i hand och talade höviskt med husfrun, men Kristin hälsade han efter utländsk sed med kyssar, och han tog sig rundlig tid för den hälsningen. Kristin kände att fadern såg på henne under detta.
»Hur behagar dig din nya frände, herr Munan?» frågade han hånfullt, när han blev ensam med henne ett ögonblick frampå aftonen.
Kristin såg bönfallande på fadern. Då strök han henne över ansiktet några gånger och sade icke mera.
När herr Bård och herr Munan gingo till vila, sade den senare:
»Icke litet skulle jag ha givit för att se denne Lavrans Björgulfsons min, om han finge veta sanningen om den dyra dottern. Här ha du och jag måst tigga på knä att Erlend skall få till hustru en kvinna som han haft hos sig i Brynhilds gård många gånger —»
»Håll munnen med det!» svarade herr Bård förbittrad. »Det är det värsta Erlend gjort att han lockat detta barnet till slika ställen — och låt aldrig Lavrans få en aning om det; det är bäst för alla att de två nu bli vänner.»
Det blev avtalat att fästningsölet skulle drickas samma höst. Lavrans sade att han icke kunde göra detta gille mycket stort, därför att det förflutna året varit missväxtår där i dalen; i gengäld ville han själv bekosta bröllopet och hålla det på Jörundgård med all övlig prakt. Han nämnde åter nödåret som orsak till att han krävde att trolovningen skulle vara ett år.
VI
Fästningsölet uppsköts av åtskilliga orsaker. Det firades först på nyåret, men Lavrans gick in på att bröllopet icke därför skulle uppskjutas; detta skulle stå strax efter Mikaelsmässan, såsom första avtalet lydde.
Så satt då Kristin på Jörundgård såsom Erlends lagliga fästekvinna. Tillsammans med modern såg hon över hela den utstyrsel som småningom hopbragts åt henne och arbetade för att ännu mera öka packarna med sängkläder och gångkläder, ty Lavrans ville att det icke skulle sparas på någonting, när han väl givit sin dotter åt husbonden på Husaby.
Kristin undrade själv över att hon ej var gladare nu. Men trots all brådskan och farten var där ingen riktig glädje på Jörundgård.
Föräldrarna saknade Ulvhild bittert, det märkte hon. Men hon förstod att det ej var enbart detta som vållade att de voro så stilla
188
