— Nu längtar jag själv hem ur denna skogen. Det står skrivet: I skolen övergiva allting och följa mig; men det har varit så alltför mycket här i världen som jag icke hade lust till att övergiva —»
»I, fader?» sade Kristin. »Alltid har jag hört alla säga att I varit ett föredöme i renlevnad och fattigdom och ödmjukhet —»
Munken smålog:
»Ja du, unga barnet, tror väl icke det är annat som lockar här i världen än vällust och rikedom och makt, Jag säger dig — detta är små ting, som man finner vid vägkanten, men jag, jag älskade vägarna — icke världens små ting älskade jag, utan hela världen. Gud gav mig nåd att älska fru Fattigdom och fru Kyskhet alltifrån min ungdom, och därför trodde jag att med dessa leksystrar gick jag trygg, och så har jag vankat och gått, och jag önskade jag kunde vandra alla jordens vägar. Och mitt hjärta och mina tankar de ha vandrat de också — jag är rädd jag ofta farit vilse i mina tankar om de dunklaste tingen. Men nu är det slut, liten Kristin, nu vill jag hem till mitt kloster och lägga från mig alla mina egna tankar och höra gardianens klara ord om vad jag skall tro och tänka om min synd och om nåden i Gud —»
Litet efteråt somnade han. Kristin satte sig vid härden och vaktade elden. Men framåt morgonsidan, då hon själv höll på att slumra till, sade broder Edvin med ens bortifrån sängen:
»Jag är glad, Kristin, att denna saken med Erlend Nikulausson och dig har förts till ett gott slut.»
Då brast Kristin i gråt:
»Vi ha gjort så mycken orätt, innan vi kommo därhän, och det gnager mest på mitt hjärta att jag gjort min far så mycken sorg. Han är icke glad åt detta nu heller. Och likväl vet han icke — visste han allt, då tog han väl all sin ömhet ifrån mig.»
»Kristin», sade broder Edvin milt, »förstår du ej, barn, att det är därför du skall tiga för honom och därför du icke får göra honom sorg mera — att han aldrig skulle kräva bot av dig! Ingenting du kunde göra skulle förändra din fars hjärtelag mot dig.»
Ett par dagar senare kände broder Edvin sig så bra att han ville
fara söderut. Då detta låg honom så mycket om hjärtat, lät
Lavrans göra ett slags bår, som hängdes mellan två hästar, och på
detta sätt förde han den sjuke så långt söderut som till Lidstad;
där fick broder Edvin nya hästar och nytt följe, och på samma
vis fördes han så långt som till Hamar. Där dog han i
predikarebrödernas kloster och blev gravlagd i deras kyrka. Sedan begärde
barfotabröderna att få liket utlämnat till sig, för det många
människor runtom i bygderna höllo honom för en helig man och talade
om honom som »Sankt Even»; bönderna bådo till honom i
trakterna kring Mjösen och uppåt fjälldalarna så långt norrut som
