Trondheim. Det blev därför en långvarig tvist mellan de två klosterna om liket.
Detta hörde Kristin först långt senare talas om. Men hon sörjde bittert, när hon skildes från munken. Det tycktes henne som om han ensam känt hela hennes liv — han hade känt det oskyldiga barn hon varit i sin fars vård, och han hade känt hennes hemliga liv med Erlend, så han hade varit som ett föreningsband, tyckte hon, mellan allt vad hon någonsin haft kärt och det som nu fyllde hennes sinne. Nu var hon helt och hållet skild från sig själv, sådan hon varit den tid då hon var mö.
VII
»Jag tänker», sade Ragnfrid och kände på den ljumma brygden i karen, »att nu är det så pass avkylt att vi kunna bland i jästen.»
Kristin hade setat i brygghusdörren och spunnit, medan hon väntade på att lagen skulle svalna. Hon lade från sig tenen på dörrhällen, löste upp skynket som knutits kring hinken med jästen och började mäta upp.
»Stäng dörren först», bad modern, »så det icke blir drag. — Du går som i sömnen, Kristin», sade hon förargad.
Kristin silade ned jästen i karen, medan Ragnfrid rörde om.
— Geirhild Drivsdotter kallade på Hatt, men det var Oden. Då kom han och hjälpte henne med ölbrygden; han krävde i lön det som var mellan karet och henne. — Det var en saga, som Lavrans en gång berättat henne, medan hon var liten.
— Det som var mellan karet och henne. — Kristin kände sig sjuk och yr av hettan och den sötaktiga, kryddade ångan i det mörka igenstängda brygghuset.
Ute på tunet gick Ramborg i ring med en barnskara och sjöng:
Örnen sitter på högsta hällen
och kröker sin gyllne klo —
Kristin följde med modern ut genom den lilla förstugan, där det låg tomma ölankare och allehanda redskap. Därifrån var en dörr ut till en liten bit mark mellan brygghusets bortre vägg och gärdsgården kring kornåkern. En flock grisar knuffades här, betos och skreko, medan de kivades om den uthällda, ljumma mäsken.
Kristin skuggade ögonen med handen mot det bländande middagssolskenet. Modern såg på grisflocken och sade:
»Mindre än aderton renar kunna vi icke reda oss med.»
»Kan det behövas så många månntro», sade dottern tankspritt.
»Ja, vi måste sätta fram vilt jämte fläsket varje dag», svarade modern. »Och av fågel och hare få vi näppeligen mer än som går åt ensamt i högloftet. Du får minnas, här kommer inpå andra
194
