lade om dem med skonsamhet. Hon skulle ej ha känt blygsel. Men när sådant hände mellan fästfolk — då skrattades det bara och skämtades grovt över det. Hon förstod själv att det var löjligt: här bryggde de öl och blandade vin, det skulle slaktas och bakas och redas till ett bröllop, som det kunde gå tal om — och hon, bruden, kände kväljningar bara vid lukten av mat, smög sig med kallsvetten i pannan bakom uthusen och blev sjösjuk.
Erlend! Hon bet hop tänderna i vrede. Han borde ha förskonat henne från detta. För hon hade ej velat! Han borde kommit ihåg att förut, när allt var så ovisst för henne, när hon ej haft annat att hålla sig till än hans kärlek — då hade hon alltid, alltid med glädje gjort honom till viljes. Han skulle låtit henne vara i fred nu, då hon försökte säga nej, därför att hon tyckte det var ohederligt av dem att stjäla sig till något, sedan fadern lagt deras händer samman i bådas deras fränders åsyn. Men han hade tagit henne halvt med våld och under skratt och smekningar, så att hon ej fått kraft att visa honom att hon menat allvar med sin vägran.
— Hon var inne och såg till ölet, kom tillbaka igen och stod och hängde över gärdsgården. Kornet böljade lätt för en svag fläkt och glänste. Hon kunde ej minnas att hon sett åkrarna så täta och frodiga något år som i år. — Det glimtade till från älven långt borta, och hon hörde sin fars röst, som ropade — orden kunde hon ej urskilja, men de skrattade, karlarna ute på holmen.
— Om hon skulle gå till sin far och tala om det. — Det vore bättre att låta bli allt detta bråket, att förena henne och Erlend i all stillhet, utan kyrkvigsel och stort gästabud — nu då det bara gällde att hon fick hustrunamn, innan det blev synligt för alla människor att hon redan bar Erlends barn under sitt hjärta.
Han blev till åtlöje, Erlend också, lika mycket som hon själv — eller mera; han var ju ingen ung pojke! Men det var han som velat ha detta bröllopet, han hade velat se henne stå brud i siden och sammet och hög guldkrona — han hade velat det, och han hade också velat äga henne alla de ljuva, hemliga stunderna. Hon hade fogat sig efter honom i både det ena och det andra. Hon skulle fortsätta med att göra honom till viljes nu också.
Så fick han väl se till sist — att ingen kan få båda delarna. Han som hade talat om det stora julgillet han skulle hålla på Husaby första året hon satt som husfru på hans gård — då skulle han visa för alla sina fränder och vänner och för folk från bygderna vida omkring den fagra hustrun han hade fått. Kristin smålog bittert. Detta skulle knappast bli lämpligt vid jultiden i år.
Omkring Gregorsmässan skulle det bli. Det var som om tankarna börjat storma inom henne, när hon sade sig att vid Gregorsmässtiden skulle hon föda ett barn. Hon var litet rädd för det också — hon kom ihåg moderns skrik, som skallat över gården i två dygn, den gången Ulvhild kom till världen. Borta på Ulvs-
196
