svalen igen. Han var vig som en katt, som han nu sprang där — ytterkläderna hade han kastat av sig och sprang i bara skjortan, byxor och strumpor.
De andra togo upp hans rop — det brann i skrudhuset och i koret; ingen kunde komma från långhuset fram till syddörren längre — elden spärrade nu båda utgångarna. Ett par stavar i väggen hade splittrats, Erlend hade tagit en brandhake och rev och slet i spillrorna av stavarna — de fläkte upp ett hål i kyrkans sida, medan andra skreko att de skulle akta sig, taket kunde ramla ned och spärra in dem som voro i kyrkan; det brann friskt i spåntaket också på denna sidan nu, och hettan började bli olidlig.
Erlend hoppade in genom hålet och hjälpte ut Sira Eirik. Prästen kom med famnen full av de helig altarkärlen.
En ung pojke följde efter med handen för ansiktet och det höga processionskorset vågrätt framför sig. Lavrans kom sist. Han höll ögonen slutna för röken — han vacklade under det tunga krucifix han bar i famnen; det var mycket högre än mannen.
Folk skyndade till och hjälpte dem ned på kyrkogården. Sira Eirik snavade och föll på knä, och altarkärlen rullade nedåt backen. Silverduvan öppnades och hostian föll ut — prästen tog upp den, dammade av den och kysste den, medan han snyftade högt; han kysste det förgyllda manshuvud som hade stått över altaret med litet av Sankt Olavs hår och naglar i.
Lavrans Björgulfson stod ännu och höll om det stora krucifixet. Hans arm låg över korsets arm, han lutade sitt huvud mot Kristusbildens skuldra; det såg ut som om Frälsaren böjde sitt fagra, bedrövade anlete tröstande ned mot mannen.
Taket hade börjat falla in bitvis på kyrkans norra sida — ett brinnande stycke av en bjälke slungades ut och träffade den stora klockan i stapeln vid kyrkogårdsgrinden. Klockan klingade till med ett djupt, liksom snyftande ljud, som dog bort i ett långdraget stönande, drunknande i eldens dån.
Ingen hade givit akt på vädret under tiden — det hela hade ej varat synnerligen länge, men icke heller detta hade väl folk haft någon förnimmelse av. Nu dundrade och blixtrade det långt söderut i dalen, regnet som redan fallit en stund, tilltog i styrka, och vinden lade sig.
Men med ens var det som om ett flammande segel hissats upp från grundmuren — i ett nu svepte elden med ett vinande från kyrkans ena ände till den andra.
Folk störtade undan för den förtärande hettan. Erlend var i detsamma vid Kristins sida och drog henne nedåt. Det luktade bränt av hela hans gestalt — hon fick handen full med bränt hår, när hon strök över hans huvud och ansikte.
De kunde ej höra varandras röster för stormens dån. Men hon
202
