såg att hans ögonbryn voro avsvedda ända till roten, han hade brännsår i ansiktet och hål brända i skjortan. Han skrattade, då han drog henne med sig efter de andra.
Folket följde den gråtande gamla prästen och Lavrans Björgulfson med krucifixet.
Vid andra änden av kyrkogården ställde Lavrans korset från sig mot ett träd, han sjönk ned och satte sig på den nedrivna inhägnaden. Sira Eirik satt där redan — han sträckte ut armarna mot den brinnande kyrkan:
»Farväl, farväl, du Sankt Olavs kyrka! Gud signe dig, du Olavskyrkan min, Gud signe dig för var stund jag har sjungit och mässat i dig — du Olavskyrka, godnatt, godnatt —»
Sockenfolket grät högt med honom. Regnet öste ned över människohoparna, men ingen tänkte på att gå. Det såg ej ut att dämpa elden i det tjärade virket — bränder och glödande spån slungades omkring. Strax därefter störtade takryttaren ned i branden med en kvast av gnistor stående rätt i vädret efter sig.
Lavrans satt med ena handen för ansiktet; den andra armen låg slappt över hans knä, och Kristin såg att ärmen var blodig från axeln och ända ned; blod rann över hans fingrar. Hon gick bort och rörde vid honom.
»Det är visst icke farligt — det föll någonting ned på min skuldra», sade han och såg upp. Han var vit ända ut på läpparna. »Ulvhild», viskade han ångestfullt och såg in i bålet.
Sira Firik hörde det och lade ena handen på hans axel.
»Det väcker icke barnet ditt, Lavrans — hon sover lika gott, om det brinner över hennes viloläger», sade han. »Icke har hon mist sitt själahem, liksom vi andra i kväll.»
Kristin gömde sitt ansikte vid Erlends bröst — stod så och kände hans armar om sina axlar. Då hörde hon att fadern frågade efter sin hustru.
Någon svarade att en kvinna kommit i barnsnöd av skräcken; de hade burit ned henne i prästgården, och Ragnfrid hade följt med dit.
Kristin mindes åter det som hon glömt helt och hållet, sedan de märkt att kyrkan brann. Hon skulle visst ej ha sett på detta. Det var en man söderut i bygden som hade fått en röd fläck över halva ansiktet; folk sade att han blivit sådan därför att hans mor hade sett på en eldsvåda, medan hon bar honom. Kära, heliga Jungfru Maria, bad hon inom sig, låt icke mitt foster ha tagit skada av detta —.
Dagen efter utlystes det bygdeting på kyrkbacken — folket
skulle rådgöra om att få kyrkan rest på nytt.
Kristin sökte upp Sira Eirik på Romundgård, innan han skulle
