På Jörundgård hade man fullt upp att göra med tillredelser för det stora bröllopet. De sista två månaderna hade Kristin så brått från morgon till kväll varendaste dag, så hon fick föga tid att bekymra sig om annat än arbetet. Hon såg att brösten blivit tunga, de små ljusröda vårtorna blevo bruna, och de voro ömma som sår var morgon då hon måste upp i kylan — men det gick över när hon hade arbetat sig varm, och så tänkte hon bara på allt hon skulle ha hunnit uträtta tills kvällen. När hon måste räta på ryggen emellanåt och stå och vila sig litet, kände hon att det började bli tungt, det som hon bar i sitt sköte, men till synes var hon ännu lika smärt och smal. Hon strök med händerna nedåt sina långa, fina höfter. Nej, hon gitte ej sörja över det nu! Det kunde komma över henne en liten pinande längtan — med den tanken att om en månad eller så skulle hon väl känna liv. Vid den tiden var hon på Husaby. Kanske Erlend blev glad — Hon slöt ögonen och bet i sin trolovningsring — såg för sig Erlends ansikte, blekt av sinnesrörelse, då han stod häruppe i högloftet och uttalade trolovningsorden med klar och ljudlig röst:
»Så vare Gud mitt vittne och dessa män som här stå att jag fäster dig, Kristin Lavransdotter, mig till egen efter Guds och människors lag, på slika villkor som här avtalats inför dessa vittnen; att jag skall äga dig till hustru och du skall äga mig till husbonde, så länge vi bägge leva, till att bo samman i hjonelag med all slik gemenskap som Guds lag och landslagen stadga.»
Hon sprang i olika ärenden över tunet från hus till hus — och stannade ett ögonblick: Rönnen stod så full av bär i år, det blev snövinter. Och solen sken över de gulnade åkrarna, där säden stod i skylar. Måtte detta vädret hålla sig över bröllopet!
Lavrans vidhöll att dottern skulle vigas i kyrkan. Det hade
därför blivit bestämt att vigseln skulle försiggå i kapellet på Sundbu.
Lördagen skulle brudföljet rida över fjället till Våge, man skulle
ligga om natten på Sundbu och i granngårdarna och rida tillbaka på
söndagen, efter brudmässan. Samma kväll efter vespern, när helgen
var över, skulle bröllopet firas och Lavrans överlämna sin dotter
åt Erlend Nikulausson. Och efter midnatt skulle brud och brudgum
föras till sin gemensamma säng.
På fredagseftermiddagen stod Kristin på högloftssvalen och såg på
följet, som kom ridande norrifrån förbi den nedbrunna kyrkan i
backen. Det var Erlend och alla hans brudmän. Hon ansträngde
sina ögon för att urskilja honom bland de andra. De skulle ej få se
varandra, ingen man fick nu lov att se henne, innan hon i morgon
fördes fram brudklädd.
Där vägen tog av till Jörundgård, skildes ett par kvinnor från
