skaran. Männen redo vidare till Laugarbru; de skulle sova där denna natt.
Kristin gick ned för att möta de kommande. Hon kände sig så trött efter badet, och det sved i hårbottnen — modern hade tagit så stark lut till hennes hår för att få det riktigt ljust till morgondagen.
Fru Åshild Gautesdotter gled ned ur sadeln i Lavrans’ armar. »Så lätt och ungdomligt hon för sig!» tänkte Kristin. Sonhustrun, herr Munans fru, Katrin, såg nästan äldre ut, hon var stor och tjock, hyn och ögonen voro färglösa. »Det är underligt», tänkte Kristin, »hon är ful, och han är trolös, och likväl säger folk att de leva lyckligt med varandra!» Så var det två döttrar till herr Bård Peterson, den ena gift, den andra ogift. De voro varken fula eller vackra, sågo trovärdiga och goda ut men höllo sig nog så styva mot de främmande. Lavrans tackade dem höviskt, för att de velat göra honom så stor ära och färdas den långa vägen så sent på hösten för att närvara vid bröllopet.
»Erlend fostrades hos vår far, då han var barn», sade den äldsta, gick fram och hälsade på Kristin.
Nu kommo två ynglingar i skarpt trav ridande in på tunet — de hoppade av hästarna och sprungo skrattande efter Kristin, som skyndade in och gömde sig. Det var Trond Gjeslings unga söner, vackra och lovande gossar. De förde med sig brudkronan från Sundbu i ett skrin. Trond och hans hustru skulle först efter mässan om söndagen följa med till Jörundgård.
Kristin hade flyttat in i gammalstugan, fru Åshild kom efter, lade sina händer på hennes axlar, drog hennes ansikte ned till sitt och kysste henne.
»Jag är glad att jag upplever denna dagen», sade fru Åshild.
Hon såg hur tunna Kristins händer blivit, som hon nu höll. Hon såg att bruden blivit mager för övrigt men hög över bröstet. Anletsdragen hade blivit smalare och finare än förut, tinningarna tycktes litet insjunkna i skuggan av det tunga, fuktiga håret. Kinderna rundade sig ej längre, och den friska färgen hade bleknat. Men Kristins ögon voro mycket större och mörkare.
Fru Åshild kysste henne igen.
»Jag ser du har haft mycket att sträva med, Kristin», sade hon. »Du skall få en dryck av mig i kväll, så att du kan vara utvilad och frisk i morgon.»
Det började rycka kring Kristins läppar.
»Så, så!» sade fru Åshild och klappade henne på handen. »Jag gläder mig åt att få göra dig fin i morgon — det skall ingen ha sett vänare brud än du blir i morgon!»
Lavrans red över till Laugarbru för att sitta till bords med sina gäster där.
206
