Männen kunde ej nog rosa maten — slik fredagskost fick man ej bättre i det rikaste kloster. Där var rågmjölsgröt, kokta bönor, vitt bröd; och av fisk fingo de endast laxöring, salt och färsk, och fet, torkad helgeflundra.
Alltefter som männen togo för sig av ölet, blevo de mer och mer upprymda och skämtade alltmera grovt med brudgummen. Alla Erlends brudsvenner voro mycket yngre än hans själv — hans egna jämnåriga och vänner voro alla sedan långt tillbaka gifta karlar. Nu skämtade männen över att han var så gammal och skulle i brudsäng för första gången. Några av Erlends äldre fränder, som ännu voro tämligen nyktra, sutto och ängslades för varje ord som fälldes, att talet skulle komma in på ämnen, som helst icke borde vidröras. Herr Bård till Hästnäs höll ett öga på Lavrans. Denne drack ofta, men det såg ej ut som om ölet gjorde honom gladare, där han satt i högsätet — hans drag blevo mer och mer spända och blicken stelare. Men Erlend, som satt vid svärfaderns högra sida, svarade uppsluppet på skämtet och skrattade mycket. Han var röd i ansiktet, och hans ögon tindrade.
Med ens brusade Lavrans upp:
»Den vagnen, svärson — medan jag minns det — var har du gjort av den vagnen du lånade av mig i somras?»
»Vagn —?» sade Erlend.
»Minns du nu icke längre att du lånade en vagn av mig i somras? Gud vet det var en så präktig vagn, så jag får aldrig se en bättre, för jag övervakade själv arbetet, när den smiddes här vid gården. Du lovade, och du bedyrade — det svär jag inför Gud, och det vet mitt husfolk, att du lovade du skulle sända mig den åter, men det ordet har du icke hållit —»
Några av gästerna ropade att detta var då ingenting att tala om nu, men Lavrans slog näven i bordet och svor att han skulle ha reda på var Erlend gjort av hans vagn.
»Åh, den står väl vid den gården ute på udden, där vi fingo båt till Veö», sade Erlend likgiltigt. »Jag tänkte det icke var så noga. Det var så, sen I, svärfar — det var en lång och mödosam färd med lasset genom dalarna, så när vi kommo fram till fjorden, var det ingen av mina män som hade håg att fara den vägen tillbaka hit med vagnen och så sedan över fjället norrut till Trondheim. Då tänkte jag att det kunde väl få vara så länge —»
»Nej, nu må djävulen lyfta mig ur sätet, där jag sitter, om jag någonsin hört talas om din like!» for Lavrans ut. »Vad är det för skick du har i ditt hus — är det du eller svennerna dina, som bestämma vart de skola fara eller icke fara?»
Erlend ryckte på axlarna:
»Det är nog så att mycket har varit annorlunda än det borde hemma hos mig. — Den vagnen skall jag nu låta sända söderut
