tades omväxlande med kors och klöverblad, och ringen var besatt med bergkristaller.
De tryckte ned den runt brudens huvud. Ragnfrid var blek, och hennes händer darrade, då hon gjorde det.
Kristin reste sig långsamt. Jesus, så tungt det var att bära allt detta guld och silver — Då tog fru Åshild henne vid handen och ledde henne fram till ett stort vattenkar — medan brudtärnorna slogo upp dörren utåt solskenet, så att det skulle bli ljust på loftet.
»Spegla dig nu, Kristin», sade fru Åshild, och Kristin lutade sig över karet. Hon skymtade sitt eget ansikte, som steg vitt upp ur vattnet, det kom så nära, att hon såg guldkronan över det. Runtom rörde sig så många ljusa och mörka skuggor i spegeln — det var något hon just höll på att minnas — så var det som om hon skulle mista medvetandet — hon tog tag i kanten på karet. Då lade fru Åshild sin hand på hennes och tryckte ned sina naglar i hullet, så hårt att hon kom till sig igen.
Det hördes lurtoner nere vid bron. Från gården ropades det upp att nu kom brudgummen med sitt följe. Kvinnorna ledde ut Kristin på bursvalen.
På tunet böljade det av hästar med praktfulla seldon och av festklädda människor, det glittrade och glimmade i solen. Kristin såg utåt förbi allt detta, ut mot dalen. Hembygden låg ljus och stilla under ett lätt, dimblått dis, upp ur diset stego fjällen gråa av urens stenar och svarta av skog, och solen göt sitt sken från en molnfri himmel ned i dalens bäcken.
Hon hade ej lagt märke till det förut, men allt löv var borta från träden, dungarna blänkte silvergrå och nakna. Endast alsnåren utmed älven hade litet vissnat grönt överst i topparna, och en och annan björk höll kvar några vitgula blad ytterst på kvistarna. Men träden voro nästan bara — utom rönnen, den lyste ännu med brunrött löv kring de blodröda bären.
I den stilla, varma dagern doftade det syrligt av höst från den askfärgade matta av nedfallet löv som var bredd överallt.
Hade det ej varit för rönnarna, så kunde det varit tidigt på våren. Och för tystnadens skull — men det var höststilla, så stilla och tyst. Varje gång lurtonerna tego, hördes intet annat ljud utifrån bygden än klang av skällor från alla stubbåkrar och träden, där boskapen gick och betade.
Älven var tynande och liten, den sorlade så stillsamt; det var bara några små vattensträngar, som löpte mellan sandrevlar och väldiga lager av vita, rundslipade stenar. Inga bäckar brusade i sluttningarna — det hade varit en sådan torr höst. Ändå glänste de vått här och var ute på gärdena, men det var bara den fuktighet som sipprar fram ur jorden vid höstetid, om dagarna äro än så varma och luften är klar.
