sången och de djupa, mässande mansrösterna — skallade ut över folket — blev hon då kvitt Elines ansikte, skulle det komma liv i den döde mannens ögon? Men hon bet ihop tänderna.
— Helge kung Olav, jag ropar till dig! Dig beder jag om hjälp bland alla i himmelen, ty jag vet att du älskade Guds rättfärdighet över allting. Jag åkallar dig, att du måtte ta hand om den oskyldiga, som är i mitt moderliv. Vänd Guds vrede från den skuldlösa, vänd den mot mig! Amen i drottens dyra namn —.
— Mina barn, sade Eline, äro väl menlösa, men det finns icke rum för dem i ett kristet samfund. Ditt barn har avlats i laglöshet, det såväl som mina barn. Icke kan du kräva rätt för det i det samfund du vänt ryggen, mera än jag kunde det för mina —.
— Helge Olav, jag beder om misskund likafullt. Bed om nåd för min son, tag honom i ditt beskydd, så skall jag bära honom till din kyrka på mina bara fötter, jag skall bära mina gyllne smycken till dig och lägga dem på ditt altare, om du vill hjälpa mig, amen.
Hon var som en stenbild i ansiktet, så kämpade hon för att hålla sig lugn, men det ryckte och skalv i hennes kropp, medan hon låg på knä och vigdes vid Erlend.
Och nu satt hon hos honom i högsätet därhemma och förnam
allt omkring sig endast som dimbilder i feberyrsel.
Där voro lekarna, som spelade på harpa och gigor på loftet; det spelade och det sjöng från stugan inunder och ute från gården. Där var ett rött sken av eldar utifrån, när de gingo i dörren och buro ut och in.
De reste sig kring bordet, hon stod mellan sin far och Erlend. Fadern kungjorde med hög röst att han givit Erlend Nikulausson sin dotter Kristin till äkta. Erlend tackade sin svärfar och tackade alla gode män och kvinnor, som kommit samman för att hedra honom och hans hustru.
Hon skulle sätta sig, sade de, och Erlend lade sina brudgåvor i hennes knä. Sira Eirik och herr Munan Bårdson rullade upp skrivelser och läste upp allt om hennes giftorätt och deras inbördes egendom. Brudsvennerna stodo under tiden med spjut i hand och stötte skaften i golvet då och då under läsningen och när gåvor och penningpåsar lades på bordet.
De inflyttade lösa borden röjdes undan, Erlend ledde henne fram på golvet, och de dansade. Kristin tänkte: Våra brudsvenner och tärnor, de äro alltför unga för oss — alla de som voro unga med oss, de ha flyttat bort från dessa trakter, hur ha vi kommit tillbaka hit?
»Du är så underlig, Kristin», viskade Erlend under dansen. »Jag blir rädd för dig, Kristin — är du ej glad?»
De gingo från hus till hus och hälsade sina gäster. Det var många
ljus i alla rum och fullt med folk som drack och sjöng och dansade
