överallt. Kristin tyckte icke hon kände igen sig hemma — och hon hade mist all förnimmelse av tid — stunderna och bilderna flöto så underligt lösryckta om varandra.
Höstnatten var mild; det var spelmän ute på tunet också och folk som dansade kring bålet. De ropade att bruden och brudgummen måste hedra även dem, och hon dansade med Erlend på det daggvåta tunet. Det var som om hon vaknade upp litet av det och blev klarare i huvudet.
Ute i mörkret svävade ett ljust dimband över den sorlande älven. Fjällen stodo kolsvarta mot den stjärnströdda rymden.
Erlend förde henne bort från dansen — tryckte henne intill sig i mörkret under en svalgång.
»Jag har ej fått säga dig det ens — du är så fager — så fager och så vän. Dina kinder äro så röda som lågor —» han tryckte sin kind mot hennes. »Kristin, hur är det med dig?»
»Jag är så trött, så trött», viskade hon tillbaka.
»Nu skola vi snart gå och sova», svarade brudgummen och såg upp mot himlen. Vintergatan hade svängt på sig och gick nästan rätt i söder och norr. »Minns du det, att sovit hos varandra ha vi ej sedan den enda natten jag var hos dig i burloftet på Skog?»
En stund efteråt ropade Sira Eirik ut över gården att nu var det måndag. Kvinnorna kommo och ville föra bruden i säng. — Kristin var så trött att hon knappast orkade sätta sig till motvärn, som hon borde för anständighetens skull. Hon lät sig tagas och sedan ledas ut från loftet av fru Åshild och Gyrid från Skog. Brudsvennerna stodo vid foten av trappan med brinnande ljus och dragna svärd; de slogo ring om kvinnoskaran och följde Kristin över tunet upp till gammalloftet.
Kvinnorna klädde av henne brudstassen bit för bit och lade undan allt. Kristin såg att över sängfoten hängde den violblå sammetsklänningen som hon skulle bära i morgon, och ovanpå låg ett långt, snövitt, finveckat linnehuckle. Det var hustrulinet som Erlend haft med åt henne; i morgon skulle hon sätta upp sitt hår i en knut och fästa linet ovanpå. Det såg så friskt och svalt och rogivande ut.
Sist stod hon framför brudsängen, på nakna fötter, bararmad, iklädd endast den fotsida, gyllengula sidensärken. Kronan hade de satt på henne igen — den skulle brudgummen ta av henne, när de två blevo ensamma.
Ragnfrid lade sina händer på dotterns axlar, kysste hennes kind — moderns ansikte och händer voro underligt kalla, men det var som om gråten vällt upp djupt i hennes bröst. Så vek hon undan täcket och bjöd bruden sätta sig i sängen. Kristin lydde och lutade sig tillbaka mot huvudgärdens uppstaplade sidenkuddar — huvudet måste hon böja litet framåt för att hålla kvar kronan. Fru Åshild bredde över henne till midjan, lade hennes händer på siden-
214
