vad han redan tagit sig själv», sade Lavrans. »Det är en gäv husbonde hon fått, Kristin min —» Han ruskade i gärdesgården. Så grät han igen. Ragnfrid tyckte han blivit liksom litet nyktrare, men nu tog ruset överhand på nytt.
Så drucken och så översiggiven som mannen var, tyckte hon icke hon kunde släpa honom upp i gammalstugan, där de skulle sova — där låg fullt av gäster. Hon såg sig om — strax bredvid var en liten lada, där de gömde det bästa höet åt hästarna under våranden. Hon gick bort och tittade in — där låg ingen; då tog hon och ledde mannen ditin och stängde dörren efter dem.
Ragnfrid tog och krafsade upp hö omkring sig och honom och bredde kapporna ovanpå. Lavrans grät alltemellanåt och sade något, men det var så förvirrat att hon ej kunde finna någon mening i det. Om en stund lyfte hon upp hans huvud i sitt knä.
»Käre husbond min — när de nu hade slik kärlek till varandra — kanhända blir allt bättre än vi tro —»
Lavrans svarade stötvis — tycktes nu åter redigare:
»Förstår du icke — han har nu all makten över henne, han som aldrig kunnat styra sig själv. Näppeligen lär hon få mod till att sätta sig emot något hennes husbonde vill — och måste hon det en dag, då kommer hon att pinas så bittert av det själv — det milda barnet mitt —.
— Nu fattar jag snart icke mera varför Gud lägger så många och så tunga sorger på mig — jag har strävat trofast för att göra hans vilja. Varför har han tagit barnen från oss, Ragnfrid, det ena efter det andra — först sönerna våra, så liten Ulvhild, och nu har jag givit henne som jag hade kärast, utan heder, till en opålitlig och oförståndig man! Nu har vi bara den lilla kvar — och det tyckes mig fåfängt att glädja mig över henne, innan jag ser hur det går med henne — Ramborg.»
Ragnfrid skalv som ett löv. Då tog mannen henne om axlarna:
»Lägg dig ned», bad han, »så sova vi —» och med huvudet mot hustruns arm låg han en stund, suckade då och då, men till sist somnade han.
Det var kolmörkt i ladan ännu, då Ragnfrid rörde på sig —
hon undrade över att hon hade sovit. Hon trevade framför sig med
handen — Lavrans satt upprätt med händerna knäppta om knäna.
»Är du vaken redan?» frågade hon förundrad, »Fryser du?»
»Nej», svarade han med skrovlig röst, »men jag kan icke somna igen.»
»Är det Kristin du tänker på?» frågade modern. »Det kan då gå bättre än vi tro, Lavrans», sade hon igen.
»Ja, det är det jag tänker på», sade mannen. »Ja ja! Mö eller kvinna, hon kom då i brudsäng med den hon fattat kärlek till. Det gjorde varken du eller jag, min stackars Ragnfrid.»
