»Lavrans — tala till mig —», jämrade hon.
»Vad vill du jag skall säga?» frågade han lika orörlig.
»Åh, jag vet icke — du skulle förbanna mig — slå mig —»
»Det skulle vara något sent nu», svarade mannen; där var som skuggan av ett hånleende i hans röst.
Ragnfrid grät åter. »Ja, jag aktade icke på att jag svek dig. Jag tyckte jag blivit så sviken och så kränkt själv. Ingen hade skonat mig. De kommo med dig — jag såg dig ju bara tre gånger, innan vi blevo gifta — jag tyckte du var bara en pilt — röd och vit, så ung och så barnslig —»
»Jag var så», sade Lavrans, och det kom litet mera klang i hans röst. »Och därför skulle jag trott att du, som var kvinna, du skulle varit mera rädd för att — för att bedraga en som var så ung att han ingenting förstod —»
»Så kom jag till att tänka sedan», sade Ragnfrid gråtande. »När jag lärt känna dig. Snart nog kom den tiden, då jag ville givit min själ tjugu gånger, om jag kunde blivit utan skuld mot dig.»
Lavrans satt tyst och orörlig; då sade hustrun igen:
»Du spörjer icke om något?»
»Vad skulle det gagna till! Det var han som — vi mötte likföljet hans på Feginsbrekka, då vi buro Ulvhild till Nidaros —»
»Ja», sade Ragnfrid. »Vi måste stiga från vägen — ut på ängen. Jag såg hans bår bäras förbi — med präster och munkar och väpnade svenner. Jag hörde han hade fått en god död — hade förlikt sig med Gud. Jag bad, där vi stodo med Ulvhilds bår mellan oss, att min synd och min sorg måtte läggas honom till last på den yttersta dagen —»
»Ja, du gjorde väl det», sade Lavrans, och där var samma skugga av hån i hans lugna röst.
»Du vet icke allt», sade Ragnfrid, kall av förtvivlan. »Minns du att han kom ut till oss på Skog första vintern vi voro gifta —»
»Ja», svarade mannen.
»När Björgulf drogs med döden — Åh, mig hade ingen skonat! Han var drucken, när han gjorde det mot mig — sedan sade han, han hade aldrig haft mig kär, han ville icke ha mig — han bad mig glömma det — Min far visste icke om det, han svek dig icke, det må du aldrig tro! Men Trond — vi voro varandras käraste vänner på den tiden — jag klagade för honom. Han ville tvinga den mannen att äkta mig — men han var ju bara en ung pilt — han fick stryk —. Sedan rådde han mig att tiga med det och ta dig —»
Hon satt tyst en stund.
»Då han kom ut till Skog — det hade gått ett år — jag tänkte icke så mycket på det då. Men han kom ditut — han sade, han ångrade sig, han ville haft mig nu, om jag varit ogift — han höll av mig. Så sade han. Gud må döma om det var sant. När han rest
220
