dar har jag sett av kor och får, men om dem vet jag icke vare sig de hörde människor till eller andra —»
»Åja», säger Isrid. »Björn och gråben får skuld för den boskap, som blir borta här på sätrarna, men det finns värre rövare i fjället än de.»
»Kallar du dem värre?» spörjer Lavrans tankfullt och stryker dottern över luvan. »Inåt fjället. på sydsidan om Svinryggarna, såg jag en gång tre småpiltar och den störste var som Kristin här — gult hår hade de och skinnjackor. De visade tänderna, som ulvungar, innan de lupo och gömde sig. Icke är det väl så underligt, om det lyste den fattige mannen som rådde om dem att föra undan åt sig en ko eller par —»
»Åh, ungar har då både ulv och björn», säger Isrid vred. »Och dem skonar icke du, Lavrans, varken dem eller ungarna deras. Fast de icke känna lag eller kristen lära, liksom dessa illgärningsmännen, dem du unnar så gott —»
»Tycker du då jag unnar dem så gott, för det jag unnar dem litet bättre än det värsta?» säger Lavrans och ler litet. »Men kom nu, så få vi se, vad slags färdekost Ragnfrid har unnat oss i dag.» Han tog Kristin vid handen och ledde henne därifrån. Och han böjde sig ned över henne och sade sakta: »Jag tänkte på de tre små bröderna dina, jag, Kirsti liten!»
De tittade in i vårdstugan, men där var kvavt och luktade unket. Kristin fick se sig omkring ett ögonblick, men det fanns bara några jordbänkar längs väggarna, en eldstad mitt på golvet och så tunnor med tjära och buntar av torrvedstickor och näver. Lavrans tyckte de skulle äta ute, och längre ned i en björklid funno de en vacker grön, slät plats.
De lastade av klövjehästen och sträckte ut sig i gräset. Och det fanns mycken och god mat i Ragnfrids skräppa — mjukt bröd och fint tunnbröd, smör och ost, fläsk och lufttorkat renkött, fet, kokt kobringa, två stora kuttingar med tysköl och en liten kagge mjöd. Nu gick det raskt undan med att skära för kött och dela ut, medan Halvdan, den äldsta av karlarna, slog eld — det var tryggare att ha en lägereld än att vara utan, här i skogen.
Isrid och Arne sleto av ljung och dvärgbjörk och kastade på bålet, det fräste, när elden rev det friska lövet av kvistarna, så att små vitbrända flagor redo högt på lågans röda manke; röken virvlade fet och mörk mot den klara himlen. Kristin satt och såg på; hon tyckte det var som om elden vore glad för att den var ute och fri och fick leka. Den var annorlunda än när den satt hemma på härden och skulle träla med att koka mat och lysa dem i stugan.
Hon satt och lutade sig mot fadern med ena armen över hans knä; han gav henne så mycket hon ville ha av allt det bästa som fanns och bjöd henne att dricka så mycket hon orkade av ölet och smaka flitigt på mjödet.
