Den här sidan har korrekturlästs
Lavrans visste ej själv varför han svarade som han gjorde. Han tyckte han var tom och ihålig i bröstet, som en man på vars rygg ristats blodörn. Men han lade handen tungt och trött på hustruns huvud och sade:
»Mull måste det väl malas, Ragnfrid min, innan maten kan gro.»
Då hon ville ta hans hand och kyssa den, ryckte han den häftigt till sig. Så såg han ned på sin hustru, tog hennes ena hand och lade den på sitt knä, lutade sitt kalla och stelnade ansikte ned mot den. Och så blevo de sittande, utan att röra sig och utan att tala mer med varandra.
222
