Första avdelningen
SYNDENS FRUKT
I.
KVÄLLEN FÖRE Simonsmässan lade Bård Petersons fartyg till vid sandstranden utanför Birgsi. Abboten av Nidarholm hade själv ridit ut på stranden för att hälsa sin frände Erlend Nikulausson och välkomna den unga hustrun han hemförde. De nygifta skulle vara abbotens gäster och sova den natten på Vigg.
Erlend ledde den likbleka, eländiga unga kvinnan över bryggan. Abboten talade skämtsamt om sjöresans vedermödor; Erlend skrattade och sade att hans hustru nog längtade svåra efter att få lägga sig i en väggfast säng, som stod stilla. Och Kristin ansträngde sig för att kunna småle, men hon tänkte att frivilligt skulle hon då inte komma ombord igen, så länge hon levde. Hon fick kväljningar, bara Erlend kom i hennes närhet, så som han luktade skepp och sjö — hans hår var alldeles klibbigt och hoptovat av saltvatten. Han hade varit fullkomligt yr av glädje hela tiden på fartyget — och herr Bård hade skrattat så gott; därute på Möre, där han vuxit upp, hade pojkarna legat i båt och seglat och rott både bittida och sent. De hade nog beklagat henne litet, Erlend och herr Bård, men inte så som hennes vånda var värd, tyckte Kristin. De envisades med att säga att sjösjukan skulle ge med sig, när hon blev van vid att vara ombord. Men hon hade varit lika eländig hela tiden.
Det kändes som om hon seglade ännu morgonen därpå, när hon red fram genom bygden. Backe upp och backe ned bar det över väldiga lerfallshöjder, och försökte hon få fäste för blicken på någon punkt längre bortåt åsen, så tyckte hon hela landet gungade, höjde sig i vågor och slungades upp mot den ljusa, blåvita vintermorgonen.
En hel hop av Erlends vänner och grannar hade kommit till Vigg på morgonen för att ledsaga brudparet hem, så att de redo med stort följe. Det dundrade under hästhovarna, ty marken var hård som järn nu av barfrosten. Det ångade om folk och hästar; rimfrost låg över djurens kroppar och i människornas hår och pälsverk. Erlend såg lika vithårig ut som abboten, hans ansikte glödde av morgondryc-
