röken virvlade från ljuregluggarna. Klockor började ringa i kyrkan, och folk strömmade ut mot dem från gården, ropande och hälsande. De unga männen i brudtåget slogo sina vapen mot varandra — med buller och brak och fröjdelarm drog skaran fram mot den nygifte mannens gård.
De stannade framför kyrkan; Erlend lyfte ned sin brud från
hästen och ledde henne fram till dörren, där en hel skara präster och
klerker stod och tog emot dem. Det var bistert kallt därinne, och
dagsljuset silade in genom de små rundbågade fönsterna i långhuset,
så att skenet från vaxljusen i koret bleknade.
Kristin kände sig bortkommen och rädd, när Erlend släppte hennes hand och gick över till manssidan, medan hon själv steg in i skaran av främmande, högtidsklädda kvinnor. Gudstjänsten var mycket vacker. Men Kristin frös, och hon tyckte det var som om hennes böner blåstes tillbaka mot henne, när hon försökte lätta sitt hjärta och lyfte det uppåt. Hon tänkte det var kanske icke något gott varsel att detta var Sankt Simons dag — emedan han var skyddshelgon åt den man mot vilken hon ej handlat rätt.
Från kyrkan gick folket i procession ned mot gården, prästerna först och så Kristin och Erlend hand i hand och gästerna parvis efter. Kristin kunde ej samla sig så mycket att hon såg stort av gården. Tunet var långt och smalt; husen lågo i två rader på syd- och nordsidan. De voro stora och byggda tätt intill varandra, men de syntes gamla och förfallna.
Tåget stannade vid storstugans dörr, och prästerna välsignade den med vigvatten. Så förde Erlend henne genom en mörk förstuga. Till höger om henne slogs en dörr upp mot strålande ljus. Hon böjde huvudet under dörrkarmen och stod med Erlend i hans sal.
Det var det största rum hon sett bofast man äga. Där var eldstad mitt på golvet, och den var så lång att det brann en eld på vardera sidan, och rummet var så brett att tvärbjälkarna voro stöttade med snidade stolpar — det tycktes henne mer likt ett kyrkorum eller en kungahall än storstugan vid en gård. Uppe vid östra gaveln, där högsätet befann sig, mitt på långbänken, voro slutna sängar inbyggda mellan stolparna.
Och nu brann det en sådan massa ljus i rummet — på borden, som dignade av dyrbara skålar och fat, och i ljushållare som sutto fast i väggarna. Efter gamla dagars sed hängde vapen och sköld mellan de utspända bonaderna. Bakom högsätet var väggen klädd med sammet, och där hängde nu en man upp Erlends svärd med guldfästet och hans vita sköld med det röda lejonet på språng.
Svenner och tjänstemör hade befriat gästerna från ytterplaggen. Erlend tog sin hustru vid handen och förde henne fram till härden; gästerna höllo sig i en halvkrets tätt bakom dem. En tjock fru med milt ansikte steg fram och skakade ut Kristins huvudlin, som blivit
