smuts icke tvagits av timret. Massor av mat hade där varit vid gillet, men mycket var förstört och illa tillagat. Och de hade måst elda med våt och sur ved, som knappt ville ta eld och gjorde rummet fullt med rök.
Vanskötsel hade hon sett överallt, när hon den andra dagen gick omkring med Erlend och såg sig om på gården: Tomma fatburar och kornbodar skulle där vara, när gästabudet var tillända; mjölbingarna voro så gott som rensopade, Och inte kunde hon förstå hur Erlend ämnade föda alla hästarna och så mycken boskap med vad här fanns av hö och halm — löv fanns ej tillräckligt till fåren en gång.
Men det fanns ett loft halvfyllt med lin, som ingenting gjorts åt — det måste varit större delen av många års skörd. Och en bod full med urgammal, otvagen och stinkande ull, något i säckar och något liggande löst utåt golvet. Då Kristin stack handen i det och tog upp litet, ströddes små bruna maskägg omkring — där hade varit mal och mask.
Boskapen var eländig, mager, skabbig och sårig — och aldrig hade hon sett så många lastgamla kreatur på ett ställe. Endast hästarna voro vackra och välskötta. Men det var då ingen av dem som kunde mäta sig med Guldsvein eller Ringdrotten, den hingsten hennes far hade nu. Gyllenring, som han givit henne med hemifrån, var den vackraste hästen i Husabys stall. Hon måste ta den om halsen och trycka sitt ansikte in mot dess kind, när hon kom bort till den. Och dessa tröndska stormännen sågo på den och prisade dess digra, kraftiga ben, dess djupa bringa och höga hals, det lilla huvudet och de breda länderna. Den gamle från Gimsar svor både vid Gud och vid själafienden att det var stor synd att denna hästen blivit snöpt, en sådan stridshingst som det kunde varit. Då måste Kristin skryta litet med dess far, Ringdrotten. Han var mycket större och kraftigare, det fanns icke en hingst, som kunde rå på honom, ja hennes far hade då satt honom på prov mot de namnkunnigaste hästar ända inifrån Sogn. De underliga namnen hade Lavrans givit dessa hästarna — Ringdrotten och Gyllenring, för att de voro gyllenfärgade som ljust guld och tecknade som med rödangullringar. Modern till Ringdrotten hade kommit bort från hästflocken en sommar uppe på Svinryggarna, och man hade trott björnen tagit henne, men så kom hon hem till gården på senhösten. Och den fölungen hon fick året efter var visst icke avlad av någon hingst som tillhörde folk ovan jord. Så det röktes över fölungen med svavel och med bröd, och Lavrans skänkte märren åt kyrkan för att vara tryggare. Men fålen artade sig så att nu, sade han, ville han hellre mista halva sitt bo än Ringdrotten.
Erlend skrattade och sade:
»Du är fåmält annars, Kristin, men när du talar om din far, då blir du vältalig!»
