»Hon blir så rusig, så hon icke kan gå ned till sätern», sade Halvdan och skrattade, men Lavrans strök henne om de runda kinderna:
»Ja, då äro vi väl många nog här till att bära henne — hon mår gott av det — drick du också, Arne — I som ännu ären i växten, er göra Guds gåvor gott och ingen men — ge sött, rött blod och god sömn, men väcka icke dårskap och vanvett —»
Männen drucko nu flitigt och djupt, de också; Isrid lät sig ävenledes väl smaka, och snart ljödo deras röster och eldens dån och vin som ett fjärran larm för Kristins öron — hon började bli tung i huvudet. Hon märkte likväl att de utfrågade Lavrans och ville ha honom till att tala om vad han varsnat av underliga ting på sina jaktfärder. Men han ville ej stort säga, och hon kände det så tryggt och gott — och så var hon så mätt.
Fadern satt med en kaka mjukt bjuggbröd. Han ältade småbitar därav mellan fingrarna, tills de liknade hästar, klöv smala stycken av sovlet och satte grensle över brödhästarna; dessa lät han så rida bort över sitt knä och in i munnen på Kristin. Men snart var hon så trött att hon gitte varken gapa eller tugga — och så föll hon omkull på marken och sov.
När hon kom till medvetande igen låg hon varmt och mörkt i
faderns famn — han hade svept sin kappa om dem bägge. Kristin
satte sig upp, strök svetten ur ansiktet och knöt av sig luvan, så att
luften kunde få torka hennes fuktiga hår.
Det måste ha lidit långt fram på dagen, ty solskenet var alldeles gult, och skuggorna hade sträckt på sig och föllo nu mot sydost. Icke en fläkt rörde sig mera, och mygg och andra flygfän surrade kring den sovande människoflocken. Kristin satt moltyst, kliade sina myggbitna händer och såg sig omkring — bergstoppen ovanför dem lyste vit av mossa och gul av lav i solgasset, och bålet av vindfaret timmer stod mot himlen som benranglet av något underligt djur.
Hon började bli underlig till mods — det var så konstigt att se dem sova allesamman mitt på ljusa dagen. Hände det att hon vaknade hemma om natten, så låg hon fridfullt och mörkt med modern på ena sidan om sig och bonaden, som var spänd över väggtimret, på den andra. Då visste hon att stugan var stängd — takgluggen täckt och dörren bommad — mot natten och vädret utanför, och sömnljuden kommo från människor som lågo gott och tryggt mellan fällar och dynor. Men alla dessa kroppar, som lågo vridna och vända på marken kring den lilla vita och svarta askhögen, kunde gott vara döda — de lågo somliga på magen och några på rygg med uppdragna knän, och de ljud som kommo från dem skrämde henne. Fadern snarkade tungt, men när Halvdan drog efter andan, pep och ven det i hans näsa. Och Arne låg på sidan med
16
