på hjälp och nåd för barnet. Fienden själv måste det vara som frestade henne med dessa hemska syner för att locka henne till förtvivlan — Men det var svårt om nätterna. Om ett barn inte hade lemmar, om det var lamt — då kunde väl modern inte känna något livstecken? Erlend märkte i sin halvsömn att hustrun låg och var orolig, slöt henne fastare i sin famn och tryckte ansiktet intill hennes halsgrop.
Men om dagen låtsade hon ingenting om. Och varje morgon klädde hon sig med särskild omsorg för att dölja för husfolket, någon tid boråt, att hon ej gick ensam.
De hade den seden på Husaby att tjänarna efter kvällsvarden gingo till de hus där de sovo. Så sutto då hon och Erlend ensamma i hallen. På det hela taget var skick och bruk här på gården mera som i gamla tider, då folk hade trälar och trälkvinnor till husets sysslor. Det fanns icke golvfast bord i hallen, utan morgon och afton dukades det på en stor bordskiva som lades över bockar, och efter måltiden hängdes denna upp på väggen. Till de andra målen tog var och en sin mat bort till bänken och satt där och åt. Kristin visste att sådan hade sedvänjan varit förr i tiden. Men i dessa dagar då folk hade svårt att få män till att göra tjänst vid bordet och alla måste nöja sig med tärnor för arbetet inomhus, var detta icke lämpligt — kvinnorna ville icke släpa sig fördärvade med att lyfta de tunga borden. Kristin mindes att hennes mor berättat att de på Sundbu fingo fast bord i stugan när hon var åtta vintrar gammal, och detta tycktes kvinnorna en stor fördel på alla sätt — nu behövde de icke gå ut i skämman med all sömnad utan kunde sitta i stugan och skära till och klippa, och det såg så ståtligt ut att ha ljusstakar och några vackra bordkärl stående framme ständigt. Kristin tänkte att till sommaren skulle hon be Erlend om att få ett bord vid norra långväggen.
Så var det hemma, och vid bordsändan hade fadern sitt högsäte — men så stodo ju sängarna vid förstuguväggen. Hemma satt hennes mor överst på ytterbänken, så att hon kunde gå till och från och ha ögonen på hur maten bars in. Bara när det var gästabud satt Ragnfrid vid sin husbondes sida. Men här var högsätet mitt under östgaveln, och Erlend ville att hon alltid skulle sitta där hos honom. Och hemma bjöd alltid fadern platsen i högsätet åt Guds tjänare, om några sådana voro gäster på Jörundgård, och han själv och Ragnfrid betjänade dem, medan de åto och drucko. Men det ville icke Erlend, såvida de icke voro av hög rang. Han älskade föga präster och munkar — det var kostsamma vänner, tyckte han. Kristin måste tänka på vad fadern och Sira Eirik alltid sade, när folk klagade över gudsmännens penningbegär: envar glömde bort den syndiga gamman han gjort sig, när han skulle betala för den.
Hon frågade Erlend om livet här på Husaby i forna dagar. Men han visste märkvärdigt litet. Så och så hade han hört, om han min-
232
