Het och trotsig, med ett litet leende, såg Kristin på sin make och sedan utefter böndernas rad på bänken. Det ryckte ett litet, litet grand i mungiporna på en och annan av dem, men så sågo de rätt framför sig, stela i ansiktet av allvar. Då steg en urgammal karl upp. Han hade redan druckit ganska mycket. Nu tog han skopan ur ölskålen, lade den på bordet och lyfte den tunga skålen:
»Då vilja vi dricka på det, husfru, att nästa barn du lägger på armen din blir den nye husbonden på Husaby!»
Kristin reste sig upp och tog emot den tunga skålen. Först bjöd hon sin man. Erlend läppjade nätt och jämnt, men Kristin drack djupt och länge:
»Tack för den hälsningen, Jon i Skog», sade hon och nickade strålande, skrattlysten. Så skickade hon skålen vidare.
Erlend satt röd och mäkta vred, kunde Kristin se. Själv hade hon nu bara en sådan orimlig lust att skratta och vara glad. En stund efteråt ville Erlend bryta upp, och så begåvo de sig på hemfärd.
De hade ridit ett stycke väg utan att tala med varandra, då sade
Erlend med ens häftigt:
»Tänker du det tarvas att du själv låter landbönderna våra veta att du blev gift med barn? Du kan ge dig djävulen i våld på att snacket om oss två snart skall flyga över alla bygder här utmed fjorden!»
Kristin svarade först ingenting. Hon såg rakt fram över hästens huvud, och hon hade nu blivit så vit i ansiktet att Erlend blev rädd.
»Det skall icke gå mig ur hågen, så långe jag lever», sade hon till sist utan att se på honom, »att detta var de första ord du hälsade honom med, den sonen din som är under mitt bälte.»
»Kristin!» sade Erlend bönfallande.
»Kristin min», tiggde han, då hon icke svarade och icke såg på honom. »Kristin!
»Herre?» säger hon kallt spörjande och höviskt och vänder icke på huvudet.
Erlend svor, så att det gnistrade, sporrade sin häst och jagade framåt vägen. Men strax efteråt kom han ridande tillbaka mot henne.
»Nu hade jag så när blivit så vred», sade han, »att jag ridit från dig.»
»Då kunde det hänt», svarade Kristin lugnt, »att du fått bida både länge och väl innan jag kommit efter dig till Husaby.»
»Så du talar!» sade mannen uttröttad.
Åter redo de ett stycke utan att talas vid. Om en stund kommo de till ett ställe där en liten stig ledde upp över en ås. Erlend sade till sin hustru:
»Jag hade tänkt vi skulle rida hem här över höjden — det blir
238
