II
Julaftonen störtregnade det och blåste. Det var ogörligt att använda slädar, och alltså måste Kristin stanna hemma, när Erlend och husfolket redo till nattmässan i Birgsi kyrka.
Hon stod i stugdörren och såg efter dem. Torrvedsfacklorna, som de buro, lyste rött på de gamla mörka husen, speglade i tunets våta halka. Vinden tryckte ned flammorna och bredde ut dem åt sidorna. Kristin stod kvar, så länge hon hörde dånet av deras ritt i natten.
Inne i hallen brann det ljus på bordet. Kvarlevor av kvällsmaten stodo omkring — grötrester i fat; halvätna brödlevar och fiskben flöto i ölslasket. De tjänstemör som skulle vara hemma hade redan lagt sig till ro på golvhalmen. Kristin var ensam på gården med dem och en gammal man, som hette Ån. Han hade tjänat på Husaby sedan Erlends farfars tid; nu satt han i en liten stuga nere vid sjön, men kom gärna upp till gården om dagarna, gick och pysslade litet och trodde att han arbetade med besked. Ån hade somnat vid bordet i kväll, och Erlend och Ulv hade skrattande burit honom bort i en vrå och brett ett plagg över honom.
Nu var golvet strött med ett tjockt lager säv hemma på Jörundgård, ty allt husfolket skulle sova tillsammans i storstugan under helgnätterna. Innan de foro till kyrkan, brukade de röja undan resterna av fastekosten, och modern och tärnorna dukade bordet så vackert de kunde med smör och ostar, staplar av tunt, ljust bröd, blankt fläsk och de tjockaste grisläggar. Silverkannorna och mjödhornen stodo och glänste. Och fadern hade själv lagt upp öltunnan på bänken.
Kristin vände sin stol mot härden — hon gitte ej se på det osnygga bordet. En av pigorna snarkade, så det var otäckt att höra.
— Det var nu också ett av de ting hon inte tyckte om hos Erlend: hemma hos sig åt han så otrevligt och vårdslöst, rotade på faten efter godbitar, gitte knappt två sina händer, innan han gick till bords — och så lät han sina hundar komma upp i knät och nafsa åt sig av maten, medan folk åt. Då var det ju ej annat att vänta än att tjänstefolket icke hade bordskick. Hemma hade hon tillhållits att äta fint — och långsamt. Ty det passade sig ej, sade modern, att husbondfolket skulle vänta medan tjänarna åto — och de som strävade och arbetade, måste få ha sin tid att äta sig fullt mätta.
»Gunna», lockade Kristin sakta på den stora gula tiken, som låg med hela nystanet av valpar intill spiselhällen. Hon var så arg av sig, därför hade Erlend uppkallat henne efter den gamla husfrun på Råsvold.
»Arma rackan där», viskade Kristin och smekte djuret, som kom och lade huvudet i hennes knä. Hon var vass som en kniv nedefter ryggen, och spenarna släpade nästan i golvet. Valparna åto rakt upp modern. »Ja, arma rackan min, ja!»
