»Din son —», Erlend log litet. »Om honom vet jag nu icke mer än att han kommer hit ett halvår eller så förr än gott är. Orm har jag älskat i tolv år.
En stund efteråt frågade Kristin:
»Längtar du någon gång efter dina barn?»
»Ja», svarade mannen. »Förr i tiden var jag ofta inne och såg till dem i Österdalen, där de äro.»
»Du kunde resa dit nu i advent», sade Kristin sakta.
»Skulle du icke misstycka det då?» frågade Erlend glad.
Kristin hade svarat att hon skulle finna det rimligt. Då hade han frågat om det skulle vara henne emot i fall han tog barnen med sig hem till julen. »En gång måste du dock se dem.» Och åter hade hon svarat att också detta syntes henne rimligt.
Medan Erlend var borta strävade Kristin med att ordna för julen.
Det pinade henne mycket att gå bland dessa främmande svenner
och tjänstekvinnor nu — hon måste göra en våldsam ansträngning,
när hon skulle kläda av och på sig inför de två tärnorna, som Erlend
hade sagt skulle sova inne hos henne i hallen. Hon fick
påminna sig själv om att ensam hade hon aldrig stått ut med att ligga
dårinne i det stora huset — där en annan sovit has Erlend före henne.
Tjänstekvinnorna vid gården voro inte bättre än man kunde vänta sig. De bönder, som vakade över sina döttrar, sände dem ej i tjänst på en gård, där husbonden öppet sammanlevat med en horkona och satt en slik till styret. Tärnorna voro lata och ovana vid att lyda en husfru. Men några av dem kommo snart att tycka om att Kristin satte huset i gott skick och själv gick med dem i deras sysslor. De blevo pratsamma och glada, när hon hörde på dem och vänligt och muntert svarade. Och Kristin visade husets folk varje dag ett blitt och lugnt ansikte. Hon gav ingen bannor, men om någon tjänstemö sade emot husfruns tillsägelse, så låtsade hon som om hon trodde den andra inte kunde sin sak och visade henne helt stilla hur hon ville ha arbetet gjort. Så hade Kristin sett sin far ta det med drängar som muckade — och ingen karl hade två gånger försökt sätta sig upp mot Lavrans på Jörundgård.
Så skulle det väl gå nu i vinter. Sedan fick hon se till att bli kvitt de kvinnor hon inte kunde lida eller inte fick pli på.
Ett arbete var det som hon ej kunde förmå sig till att ta itu med utan att vara fri från dessa främmande ögon. Men om morgonen, då hon satt ensam i hallen, då sydde hon kläder åt sitt barn — dukar av mjukt vadmal att svepa in det i, lindor av rött och grönt köptyg och så vitt linne till dopdräkt. Medan hon satt vid denna sömnad, kastades hennes sinne mellan ångest och tillit till de heliga, människornas vänner, om vilkas förbön hon bett. Det var så att barnet levde och rörde, sig i henne, så hon ej hade ro vare sig natt eller dag. Men hon hade hört om barn som fötts med skinnbälg där
