så som hennes far hade älskat henne? Han hade varit så vek och varm i rösten, när han talade om Margret.
Kristin steg upp och gick och ställde sig i ytterdörren. Det var
så mörkt och regndigert ute att det syntes varken måne eller
stjärnor. Men hon tänkte det måste nu vara midnatt snart. Hon tog
lyktan i förstugan, gick in och tände den. Så kastade hon kappan
på sig och gick ut i regnet.
»I Jesu namn», viskade hon och korsade sig tre gånger, då hon trädde ut i natten.
Överst vid tunet låg prästhuset. Det stod tomt nu. Sedan Erlend blivit löst från bannet hade där icke varit någon huspräst vid Husaby; då och då kom en av hjälpprästerna i Orkedal över och läste mässan, men den nya prästen, som blivit tillsatt vid kyrkan, var i utlandet med mäster Gunnulv; de voro visst vänner från skolan. De hade väntats hem i somras — nu ansåg Erlend att de kommo väl icke tillbaka förrän efter våren. Gunnulv hade haft bröstsjukdom i sin ungdom, så han ville nog ogärna resa vintertid.
Kristin låste upp det tomma, kalla huset och letade reda på kyrknyckeln. Så stod hon en stund. Det var mycket halt — och kolmörkt och blåst och regn. Det var farligt för henne att gå ut nattetid och helst en julnatt, då alla onda vättar voro i rörelse. Men hon kunde icke avstå därifrån — hon måste till kyrkan.
»I Guds, den allsmäktiges, namn går jag här fram», viskade hon ut i luften. Lysande framför sig med lyktan satte hon fötterna där grästuvor och stenar stucko upp ur halkan. I mörkret tycktes vägen till kyrkan oändligt lång. Till sist stod hon på hällen framför porten.
Därinne var bitande kallt — mycket kallare än ute i regnet. Kristin gick fram till triumfbågen och knäföll framför krucifixet, som hon skymtade i mörkret över sig.
När hon läst sina böner och rest sig upp, stod hon stilla en stund. Det var som hade hon väntat att något skulle hända. Men intet skedde. Hon frös och var rädd i den mörka, ödsliga kyrkan.
Hon smög sig fram till akaret och lyste på bilderna där. De voro gamla, fula och barska. Altarbordet var nakna stenen — dukar, böcker och kärl visste hon lågo nedlåsta i en kista.
I långhuset löpte en bänk längs väggen. Kristin gick ned och satte sig; lyktan ställde hon på golvet. Hennes kappa var våt, och våt och kall var hon om fötterna. Hon försökte draga upp ena benet under sig, men då kom hon att sitta så obekvämt. Så svepte hon kappan väl omkring sig och bemödade sig att samla sina tankar kring detta att nu var det åter den heliga midnattsstund då Kristus lät sig födas av Maria mö i Betlehem.
»Verbum caro factum est et habitavit in nobis —.»[1]
- ↑ »Och ordet vart kött och tog sin boning ibland oss» Joh. ev. I:14.
246
