Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs

Hon mindes Sira Eiriks djupa och rena röst. Och Audun, den gamla djäknen, som aldrig blev något mera. Och deras kyrka därhemma, där hon stått vid sin mors sida och hört julmässan. Vart endaste år hade hon hört den. Hon försökte minnas mera av de heliga orden, men hon kunde endast tänka på deras kyrka och alla de välkända ansiktena. Överst på manssidan stod hennes far och stirrade med fjärrskådande ögon in i det bländande ljusflödet från koret.

Det var så ofattligt att deras kyrka icke mera fanns. Den hade brunnit upp. Hon brast i gråt vid den tanken. Och här satt hon ensam, denna natt då alla kristna människor samlades till fröjd och glädje i Guds hus. Det var väl också som det skulle vara att hon i natt var utestängd från festen för Guds sons födelse av en skär och ren mö —.

— Föräldrarna voro nog denna jul vid Sundbu. Men där var icke mässa i kapellet i natt; hon visste att julnatten red Sundbufolket alltid till gudstjänst i huvudkyrkan på Ladalm.

Det var första gången, så långt hon kunde minnas tillbaka, som hon icke var i Kristmässan. Hon måste ha varit helt liten första gången föräldrarna togo henne med, Ty hon kunde minnas att hon stoppats ned i en skinnsäck, som var luden inuti, och fadern hade tagit henne på armen. Det var en förfärligt kall natt, och de redo genom en skog — ty blossen lyste på snötyngda granar. Hennes fars ansikte var purpurrött i skenet, och pälskanten kring hans hätta var kritvit av rimfrost. Alltemellanåt böjde han sig litet ned och bet henne i nästippen — frågade om hon kände det, och så ropade han skrattande bakåt till modern att ännu hade icke Kristin frusit näsan av sig. Det måste ha varit, medan de ännu bodde på Skog — hon kunde väl ha varit tre vintrar gammal. Föräldrarna voro helt unga människor vid den tiden. Nu mindes hon sin mors röst den natten — hög och glad och full av skratt, när hon ropade framåt till mannen och frågade om barnet. Ja, modern hade varit ung och frisk i rösten —.

— Betlehem, det betyder på norskt mål brödets ort. Ty där vart givet människorna det bröd som närer oss till evinnerligt liv —.

Det var vid dagningsmässan som Sira Eirik steg fram i lektoriet och tolkade evangeliet på landets tungomål.

Mellan mässorna satt folk i gillestugan på norra sidan om kyrkan. De hade med sig dryckesvaror, som skickades runt. Männen raglade ut i stallarna och sågo till sina hästar. Men på vaknätterna under sommaren höll menigheten till på kyrkvallen, och då dansade ungdomen mellan gudstjänsterna.

— Och den sälla mön Maria svepte själv sin son i lindakläder. Hon lade honom i krubban, ur vilken oxar och åsnor plägade äta —.

Kristin tryckte händerna mot sidorna. »Son liten, söte min egen, min egen son! Gud skall varkunna sig över oss för sin välsignade

247