moders skull. Saliga Maria, du klara havsstjärna, du eviga livs morgonrodnad, som födde all världens sol — hjälp oss! Lillebarn, hur är det med dig i natt, du är så orolig —. Känner du under mitt hjärta att jag fryser så illa?»
På Menlösa barns dag förra julen hade Sira Eirik utlagt budskapet om de oskyldiga barn, som de grymma krigsmännen slaktat i mödrarnas armar —. »Men Gud hade korat dessa späda piltar till att inträda i himmelens sal före alla andra blodsvittnen. Och detta skulle vara ett tecken att sådana hörer himmelriket rill. Och han tog en liten pilt och satte honom mitt ibland dem. Utan I omdanen eder till dessas liknelse, kunnen I icke ingå i himmelrikets boningar, kära bröder och systrar. Så vare nu detta en tröst för envar, man eller kvinna, som sörjer ett spätt barns död —.» Då hade Kristin sett faderns och moderns ögon mötas tvärs över kyrkan, och hon vände bort blicken, ty hon förstod att detta icke var menat för henne —.
Det var i fjol. Första julen efter Ulvhilds död. »Åh — men icke mitt barn! Jesus, Maria! Låt mig behålla min son —!»
Fadern hade icke velat vara med om Staffansritten i fjol — men till sist hade männen tiggt och bett, så att han kom med. Kappritten gick från kyrkbacken därhemma och ned förbi åmötet vid Loptsgård; där slöto sig männen från Ottadalen till dem. Hon mindes hur fadern sprängt förbi på sin guldfärgade hingst — han reste sig och stod i stigbyglarna, lade sig framåt över hästens hals, hojtade och eggade hingsten — med hela följet dundrande efter sig.
Men i fjol hade han kommit tidigt hem, och han hade varit alldeles nykter. Annars brukade männen den dagen komma sent hem och vara starkt berusade. Ty de skulle in på tunet vid alla gårdar och tömma de utburna skålarna för Kristus och för sankt Stefanus, som först hade sett stjärnan i öster, då han vattnade kung Herodes’ fålar i Jordanens älv. Också hästarna fingo öl den dagen, för att de skulle bli riktigt vilda och ystra. Staffansdagen, då skulle bönderna leka med sina hästar ända till aftonsångstiden — det var stört omöjligt att få männen till att tänka på annat eller tala om annat än hästar —.
Hon kunde minnas en jul, då de hållit det stora dryckesgillet på Jörundgård. Och fadern hade lovat en präst, som var med bland gästerna, att han skulle få en röd unghingst, son till Guldsvein, om han kunde ta den och svinga sig upp på den, där den lopp osadlad på tunet.
Det var länge sedan — innan olyckan med Ulvhild hade skett. Modern stod utanför dörren med den lilla systern på armen, Kristin höll i hennes klänning — litet rädd.
Prästen sprang efter hästen, grep tag i grimskaftet och tog ett språng, så att den fotsida dräkten stod om honom, släppte åter det ystra djuret, som stegrade sig:
»Fålen, fålen — hej hopp fålen, såså pilten min!» hojtade han.
248
