Han hoppade, och han dansade som en getabock. Fadern och en gammal bonde stodo och höllo varandra om halsen — deras anletsdrag voro alldeles upplösta av skratt och av rus.
Antingen måtte nu prästen ha vunnit fuxen eller Lavrans ha skänkt honom den ändå, ty Kristin mindes att han red från Jörundgård på den. Då voro de nyktra nog allesamman; Lavrans höll aktningsfullt stigbygeln åt honom, och han välsignade dem med tre fingrar till avsked. Det hade visst varit en präst med rätt stort anseende.
Håhå jaja. Det var ofta muntert hemma under julen. Så kommo julbockarna. Fadern kastade henne upp på ryggen på sig: hans tröja var isad och håret vått. För att klara huvudet, tills de skulle till vespern, slogo männen isvatten över varandra borta vid brunnen. De skrattade, när kvinnorna beskärmade sig över detta, Fadern tog hennes kalla små händer och tryckte dem mot sin panna, som ännu var röd och brännhet. Detta var ute på tunet, vid kvällstiden — en ny vit månskära hängde över fjällkammen i den vattengröna luften. Då han steg in i stugan med henne, råkade han stöta hennes huvud mot dörrkarmen, så att hon fick en stor kula i pannan. Sedan satt hon vid bordet i hans knä. Han höll klingan av sin dolk mot kulan, matade henne med läckerbitar och lät henne dricka mjöd ur hans bägare. Sen var hon inte rädd för julbockarna, som larmade i stugan.
»Åh far, åh far —. Min gode, käre far!»
Storsnyftande gömde Kristin sitt ansikte i händerna. Åh, det skulle hennes far veta, hur hon nu hade det, denna julnatten!
När hon gick tillbaka över tunet, såg hon att det flög gnistor upp från eldhustaket. Pigorna hade gått för att laga mat åt kyrkfolket.
Det var skumt i hallen. Ljusen på bordet hade brunnit ned, och det var nästan slocknat på härden. Kristin lade på mera ved och blåste på glöden. Då såg hon att Orm satt i hennes stol. Han reste sig upp, så snart styvmodern varseblev honom.
»Käre —!» sade Kristin. VÄr du icke med din far och de andra i mässan?»
Orm sväljde ett par gånger:
»Han glömde väl att väcka mig, kan jag tänka. Far böd mig lägga mig litet i sängen åt sydsidan. Han sade han skulle väcka mig —»
»Det var illa det, Orm», sade Kristin.
Pojken svarade inte. Om en stund sade han:
»Jag trodde du hade följt med i alla fall — jag vaknade och var alldeles ensam här i hallen —»
»Jag var över till kyrkan en stund», svarade Kristin.
»Törs du gå ut på julnatten, du då?» frågade pojken. »Vet du icke att den vilda jakten kunde kommit och tagit dig med —?»
