fått fram slika kräsligheter på denna korta stunden. En kunde tro att du lärt häxkonster av mor min. Men jag förstår du är snäll till att skaffa fram allt det som en husfru skall glädja sin husbonde med.»
De satte sig till bords. Åt gästerna hade det lagts sammetshyenden på den inre bänken på ömse sidor om högsätet. Tjänstfolket satt på ytterbänken, Ulv Haldorsson i mitten, rätt framför husfadern.
Kristin småpratade stilla med de främmande fruarna och bemödade sig om att dölja hur illa till mods hon var. Oupphörligt kom Munan Bårdsson med yttranden, som skulle vara skämtsamma, och det gällde hela tiden detta att Kristin redan var så tung på foten. Hon låtsade som hon inte hörde.
Munan var en ovanligt fetlagd man. Hans små, fint formade öron sutto helt inbäddade i det röda, tjocka halshullet, och magen var i vägen för honom, när han skulle gå till bords.
»Ja, jag har mycket begrundat detta om köttets uppståndelse», sade han. »Månntro jag skall uppstå med allt detta istret, som jag lagt mig till med, när den dagen kommer? Du blir nog smal om midjan igen du, Kristin — med mig är det värre. Du kan väl icke tro det, men jag var lika trång i bältet jag som Erlend där, när jag var tjugu vintrar gammal —»
»Håll upp nu, Munan», bad Erlend med låg röst. »Du plågar Kristin —»
»Det skall jag, eftersom du säger det», tog den andre i. »Du är karsk nu, kan jag tänka — du sitter vid eget bord med laggift kvinna hos dig i högsätet. Ja, det vete Gud den högste, det var icke för tidigt heller — du är gammal nog, karl! Visst skall jag hålla mun, eftersom du befaller. Aldrig sade någon dig när du skulle tala eller tiga — förr i tiden, när du satt vid mitt bord — du gästade mig både länge och väl, och icke tror jag du någonsin märkte att du icke var välkommen —
Men jag undrar om Kristin tager så illa vid sig för att jag skämtar litet med henne — vad säger du, min fagra fränka — du var icke så buskablyg förr i tiden. Jag har känt Erlend från det han var så stor som så, och jag tänker jag törs säga att jag unnat pilten gott alla dagar. Rask och manlig är du, Erlend, med svärd i hand, vare sig till häst eller om skeppsbord. Men jag skall be Sankt Olav klyva mig i två delar med yxan sin den dag jag ser dig stå upp på dina långa ben och se karl eller kvinna fritt i ögonen och svara för det förfång och ogagn du gjort i din tanklöshet. Nej, min käre frände, då hänger du huvudet som en fågel i giller, bidande att Gud och fränderna dina skola hjälpa dig ur klämman. Ja, du är en så vettig kvinna, du Kristin, så jag tänker du vet det — jag menar det kan väl göras dig behov att få le litet nu; du har fuller sett nog av skamsna miner och sorg och ånger nu i vinter —»
