Kristin drog huvudlinet för ansiktet, hon snyftade högt och ville resa sig upp, men Erlend drog ned henne på sätet igen:
»Du får lägga band på dig», sade han hetsigt. »Bry dig icke om Munan — du ser väl att han druckit sig full —»
Hon kände på sig att fru Katrin och fru Vilborg tyckte det var ömkligt att hon ej hade större välde över sig själv. Men hon kunde inte hejda gråten.
Bård Petersson sade ursinnigt:
»Håll din ruttna käft! Ett svin har du varit i alla dina dagar — men fuller kan du väl låta en sjuk kvinna hava fred för ditt usla snack —»
»Sade du svin? Ja, jag har fler frillobarn än du, det är så det. Men ett har jag aldrig gjort — och icke Erlend heller — köpt en annan man till att vara barnafar åt oss —»
»Munan!» skrek Erlend till och sprang upp. »Nu lyser jag fred här i min hall!»
»Åh, lys du fred i baken din! De kalla den far som avlat dem — i svinaleverne, som du säger!» Munan slog näven i bordet, så att skålar och småfat hoppade. »Icke gå våra söner som tjänstesvenner i sina fränders hus. Men här sitter sonen din till bords med dig, och han sitter på tjänarnas bänk, Det skulle nu synas mig den värsta skam —»
Bård for upp och drev till den andre rätt i synen med ett krus. Männen drabbade samman, så att bordskivan halvvägs välte över ända och mat och kärl foro ned i knät på dem som sutto på ytterbänken.
Kristin satt vit, med halvöppen mun. En gång såg hon bort på Ulv — karlen skrattade öppet, rått och ondskefullt. Så välte han bordskivan tillbaka och tryckte den mot de två som slogos. Erlend sprang upp på bordet. Knäböjande mitt i rasket fick han tag över Munans armar och under hans axlar och drog honom upp till sig — han blev blodröd av ansträngningen. Munan passade på och gav Bård en spark, så att den gamle blödde i munnen — så slängde Erlend honom tvärsöver bordet och ut på golvet. Själv hoppade han efter och stod och pustade som en blåsbälg.
Den andre kom på fötter och for emot Erlend, som smet sig under hans armar ett par gånger. Så var han över Munan och höll honom inklämd i ett fast tag av sina långa, sega armar. Erlend var smidig som en katt, men Munan behöll fotfästet — stark och tung, som han var lät han icke lägga sig. De svängde runt och runt i rummet, medan tjänstekvinnorna gallskreko, och ingen av männen gjorde min av att skilja dem åt.
Då steg fru Katrin upp, tung och fet och långsam i sina rörelser, klev hon över bordet, så lugnt som om hon gick i en trappa.
»Nej, håll nu upp», sade hon med sin sega, dästa röst. »Släpp honom, Erlend! Det var illa gjort, husbonde — att tala så till en gammal man och nära frände —»
