Männen lydde henne. Munan stod helt spak och lät hustrun torka näsbloden av honom med sitt huvudlin. Hon sade åt honom att gå och lägga sig, och han följde lydigt med, då hon ledde honom bort till sängen vid södra gaveln. Hustrun och en av hans svenner plockade kläderna av honom, vältrade honom in och stängde sängdörren.
Erlend hade gått bort till bordet. Han lutade sig fram förbi Ulv, som satt såsom förut.
»Fosterfar!» sade han olycklig. Han tycktes alldeles ha glömt sin hustru. Herr Bård satt och vaggade med huvudet, och tårarna droppade nedför hans kinder.
»Han hade icke tarvat tjäna heller, Ulv», kom det, medan han flämtade av djupa, våldsamma snyftningar. »Du kunde ha tagit gården efter Haldor, du vet det var min mening —»
»Det var icke så fullgod gård du gav åt Haldor — du köpte billig husbonde åt din hustrus tjänstemö», sade Ulv. »Han röjde och arbetade upp den väl — det syntes mig rimligt att bröderna mina togo den efter far sin. Det var nu en sida av saken — icke hade jag håg till att sitta som bonde heller — och minst däruppe i liden och gapa ned på Hästnästunet — jag tyckte jag hörde var dag upp till oss att Pål och Vilborg gingo och ondgjorde sig över att du givit alltför stor gåva åt horsonen din —»
»Jag bjöd dig min hjälp, Ulv», sade Bård gråtande, »när du ville fara ut med Erlend. Jag sade dig allt om denna sak, så snart du var gammal nog att fatta det. Jag bad dig vända dig till din far —»
»Jag kallar den far, som värjde mig då jag var liten. Det var Haldor det. Han var god mot mor och mot mig. Han lärde mig att rida en häst och hugga med svärd — på bondeklubbors vis, minns jag Pål sade en gång —»
Ulv slängde kniven, som han satt och höll, så att den for klingande bort över bordet. Så reste han sig, tog den igen och torkade av den bakpå låret, stack den i slidan och vände sig till Erlend:
»Gör nu en ända på detta gästabud ditt och sänd folket till sängs! Ser du icke att hustrun din är ovan ännu vid de gilleseder vi ha i släkten vår —»
Därmed gick han ut ur rummet.
Herr Bård såg efter honom — han tycktes så ömkligt gammal och skröplig, där han satt hopsjunken bland sammetskuddarna. Dottern, Vilborg, och en av hans svenner hjälpte honom på fötter och ledde ut honom.
Kristin satt ensam i högsätet, hon grät och grät. Då Erlend tog efter henne, slog hon häftigt undan hand. Hon vacklade ett par gånger, då hon gick över golvet, men hon svarade ett kort nej, när mannen frågade om hon var sjuk.
Hon tyckte föga om dessa tilltäppta sängar. Hemma hade de
258
