Munan var mycket spak nästa morgon. »Jag kunde icke tänka du skulle lägga mitt ölsnack så på hjärtat, Kristin, min unge», sade han allvarligt och strök henne över kinden. »Annars skulle jag nog bättre vaktat munnen min.»
Han talade med Erlend om att det måste ju kännas underligt för Kristin att ha denna pojken gående här — vore bäst att få Orm ur vägen under den närmaste framtiden, Munan erbjöd sig att ta honom till sig på någon tid. Erlend tyckte om detta, och Orm ville gärna följa med Munan. Men Kristin saknade barnet mycket — hon hade fäst sig vid sin styvson.
Nu satt hon ensam igen med Erlend om kvällarna, och honom hade hon inte mycket sällskap av. Han satt borta vid härden, sade ett ord då och då, tog en klunk öl ur tumlaren och lekte litet med sina hundar. Så gick han bort och sträckte ut sig på bänken — och så gick han till sängs — frågade ett par gånger om inte hon snart skulle laga hon kom i ro — och så sov han.
Kristin satt och sydde. Hon andades hörbart, kort och tungt. Hon kunde liksom inte minnas hur det var att vara lätt och smal i midjan — kunna snöra sin sko utan möda och plåga.
Nu, då Erlend sov, försökte hon ej längre hålla tårarna tillbaka. Det hördes inte ett ljud i stugan, utom av bränderna som sjönko samman på härden och hundarna som rörde på sig. Ibland undrade hon — vad hade de talat om förr i tiden, Erlend och hon? De hade visst inte sagt så mycket — hade haft annat att göra under de korta, stulna mötesstunderna.
— Denna tiden på året brukade modern och tjänstflickorna sitta i vävstugan om kvällarna. Så kommo också fadern och karlarna ditin och satte sig till med sitt — de lagade lädersaker och gårdsredskap och täljde i trä. Den lilla stugan blev alldeles full med folk, samtalet flöt stilla och långsamt mellan dem. När någon hade varit borta och druckit ur öltunnan, frågade han alltid, innan han hängde upp skopan, om någon annan ville ha — det var stående sed.
Så var det någon som kunde förtälja en sagostump — om kämpar förr i världen, som slagits med högbor och jättekvinnor. Eller fadern berättade, under det han snidade i trä, sådana riddarsagor som han hört föreläsas i hertig Håkons hall, när han var kärtesven![1] i sin ungdom. Underliga, vackra namn — kung Osantrix, riddar Titurel — Sisibe, Guniver, Gloriana och Isolde hette drottningarna. — Men andra kvällar berättades lustiga historier och skämtsägner, tills karlarna storskrattade och modern och tärnorna skakade på huvudet och fnissade.
Ulvhild och Astrid sjöngo. Modern hade den allra vackraste röst, men henne måste man tigga och be, innan man fick henne till att
- ↑ Kärtesvennen (av kerti, vaxljus) utförde vissa pagesysslor bl. a. att bära vaxljusen vid högtidliga tillfällen.
260
